Dramatikern, författaren och poeten Lars Norén gick ur tiden den 26 januari i 2021. Under hösten i år utkom hans sista dagbok, den femte i ordningen, som skildrar de två sista åren av hans liv. Lundagårds Jonathan Juhlin blev inspirerad, och recenserar Norén i dagboksform.
26 oktober.
Cyklade ner till redaktionen för att hämta recensionsex av Noréns sista dagbok. Hade hoppats få det några dagar tidigare. Blandning av förväntan och någon slags sorg i bakgrunden. Boken är ljusgul med samma typsnitt och sättning av text som de tidigare dagböckerna. Satt på stadsbiblioteket en stund efteråt, köpte kaffe och kanelbulle. Tonen känns bekant, på gränsen till patenterad, en trygghet finns i att återvända till Noréns eget lilla universum. En fråga som väcks är vad Norén egentligen ville säga med sina dagböcker, sprang projektet ur katastrofen som skedde i samband med uppsättningen där fängelsefångar rymde och begick mord i Malexander? Var det hela ett sätt att ge sig själv en agens i det offentliga samtalet, fanns där rentav en vilja att skapa närhet till läsare, kritiker, belackare, genom att släppa in i det inre rummet. Möjligen en kombination, språket är inledningsvis oklanderligt oavsett vad.
28 oktober.
Gick en runda på Erikshjälpen, har med tiden blivit en stammis sen min flytt till Vildanden, rationaliserar med att jag inte bidrar till konsumtionssamhället, inte på det negativa sättet iallafall. Noréns språk förtrollar, i brist på bättre ord. Som läsare återupplevs händelseförloppen som skildras, vem var jag själv när Trump förlorade valet 2019 mot Biden? Läste Baudrilliard som jag lånat på LUX, ska använda det till en kulturkrönika. Lagade pasta på kvällen och kollade på Seinfeld, identifierar mig med George Costanza.
29 oktober.
Fick ej mycket gjort idag, tog en promenad bort om Värpinge, lyssnade på podd under tiden. Måste plugga plugga inför sista tentan på kursen. Läste bara några sidor av Norén. Relationen med dottern tar stor plats, Norén skriver med sårbarheten som bläck.
31 oktober.
Tentaplugg har dominerat min dag, saknar tiden på litteraturvetenskapen. Bestämde med H och L att vi ska ses i helgen, ser fram emot det. Inte fått ro att läsa Norén, det gör inget att den får ligga och vila en dag eller två, vill helst inte att den ska ta slut.
3 november.
Lämnat tentan bakom mig. Redan påbörjat ny kurs, metod. Kommer förmodligen sakna att läsa klassiska sociologitexter men känns skönt att slippa också. Tog en kaffe med H på Ariman, vi har en egen jargong som förmodligen är svår för utomstående, men ibland räcker ett par ord för att avtäcka en längre mening. Norén fortsätter i dagboken att rikta kritik mot kulturpersonligheter, är det av ärlighet eller en positionering. Vill gärna tro det förstnämnda. Men skaparglädjen är det som skiner igenom mest, som läsare dras jag med in i de kreativa skov som Norén hamnar i.
6 november.
Börjar närma mig slutet av dagboken, Norén skriver om sin ensamhet under pandemin, hur han inte får träffa sin dotter och hur ont det gör. Det är en smärta som lyser från textsidorna. La ifrån mig boken en stund efter det. Promenerade ner till redaktionen, diskuterade någon text och föreslog att jag skulle gå och recensera dokumentären om Noréns pjäs Stilla Liv. Gick in en sväng om stadsbiblioteket på vägen hem.
10 november.
Efter ett uppehåll från boken läser jag färdigt den trots att jag inte vill att den ska ta slut. Men slut tar den och likaså Noréns tid som människa, konstnär, dramatiker och pappa. Det var fint att få vara med på resan dit konstaterar jag när jag slår igen den en sista gång.
