Det debatteras vilt om gängkriminalitet, men vilka får vara med i samtalet? Lundagårds kulturkrönikör Bianca Raffone skriver om utsatthet och vilka röster som hörs.
Journalisten Diamant Salihu är författaren bakom boken Tills alla dör (2021), min största läsupplevelse i år. I boken kartlägger han gängen, möter inblandade killar och intervjuar de som lyckats lämna. Salihu vill förstå varför gängkonflikterna uppstått. Salihu har mött lärare, familjemedlemmar och imamer som kände barnen som blev gängledare.
Pojkarna som idag är huvudspelare i gängkriget delar några saker. Killarna har i hög grad frånvarande pappor, många syskon, växt upp i trångboddhet och har inte klarat skolan. Familjerna har ofta inte kommit in i det svenska samhället och har svårt att få ihop ekonomin.
Pojkarna dras sakta in i en värld kantad av droger, våld och stora summor pengar. Som läsare känns det som att killarna vid någon punkt slutat bry sig. Det verkar inte ens spela någon roll för dem om de fortsätter leva. Ingen lyckas få dessa ungdomar att vända sina liv.
I somras fick jag en länk till ett reportage i DN från 2018 med medföljande lovord skickad till mig av en vän. I texten stöter jag på dessa isolerade killarna igen. Ungdomar som kommer från tuffa uppväxtförhållanden, hamnar utanför samhället och vänder sitt dåliga mående utåt. Killar som lockas av en tydlig tillhörighet.
Denna gången är de nynazister i den bohuslänska staden Kungälv. Unga som rekryteras till extrema miljöer är av samma skrot och korn. Det är, i majoritet, unga killar som hamnar utanför samhället i tidig ålder.
I reportaget möter jag läraren Christer Mattsson som vigt sitt liv åt att motverka nazism. Under 90-talet åkte han runt på skolor för att krossa unga antisemiter i debatter. Mattsson lyckades inte. Debatterna blev till förnedringar. Killarna puttades längre ut på kanten. I ett försök att omvända sina elever med högerextrema kopplingar tar han med sig dem till Auschwitz. Under besöker bryter ungdomarna ihop en efter en, med undantag för en elev som verkar oberörd.
Christer Mattson känner frustrationen växa. På vägen hem bryter hon äntligen ihop. Mattsson är nöjd med reaktionen. Han nådde eleven, nu skulle hon klippa bandet till högerextrema miljöer. Flickan fräser att hon skiter i judarna, hon är orolig för sin lillasyster. Vem ska ge lillasystern mat nu när hon är bortrest?
Det blev en vändpunkt för Mattson. Han insåg hur utsatta ungdomar i högerextrema miljöer ofta är. I dag bjuder han in nynazister till samtal. När han håller utbildningar för personal som möter dessa unga, sitter en nynazist med på scen. Syftet är inte att krossa, utan att förstå.
När hördes en gängkriminell själv i debatten om gängkriminella? Jag stöter sällan på det. De berörda saknas i samtalet. Nynazistiska organisationer och gängkriminella nätverk skiljer sig åt mycket, men det finns lärdomar att dra av Christer Mattsons arbete. Gängkriminella är just kriminella, som lever med en hotbild eller håller sig gömda från polisen. Kanske inte en person som gärna sätter sig i SVTs morgonsoffa, men om Diamant Salihu lyckas fylla denna lucka i samtalet borde fler kunna göra det. På något sätt, i något format, måste vi kunna mötas.
Det fattas ett intresse att mötas som människor. En vilja att förstå hur barn kan gå från drogkurirer, till gängledare och till och med mördare, ofta innan killarna hunnit fylla 25 år.
Precis som Christer Mattson möter nynazisterna måste vi också möta de gängkriminella. Kan början på slutet vara när gängkriminella bjuds in till samtalet om gängkriminalitet, inte bara politiker med slagkraftiga vallöften?
