Hur kommer det sig att vissa kulturgärningar ingraveras i historien och andra inte? Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås hyllar översättarna, redaktörerna och journalisterna som resten av världen tycks glömt bort.
Det tog ett halvår för någon i offentligheten att överhuvudtaget notera bortgången av översättaren Ingvar Björkeson. Han var mannen som jobbat på en resebyrå och 1983 plötsligt utkom med en översättning av Dante Alighieris Den gudomliga komedin. Som från ingenstans. Och människor häpnade, golvades av översättningen. Därefter har han fortsatt arbeta: givit ut högklassiga översättningar av Ovidius, Homeros och Charles Baudelaire. Bland andra.
I år, 23 april, gick han ur tiden. Inledningsvis obemärkt; det är först nu, sex månader senare, som dödsrunorna har börjat publiceras på kultursidorna.
”Hur kunde han dö i sådan tystnad”, frågade sig OBS! producent Olof Åkerlund.
”Jag har aldrig varit med om något liknande. Att någon som gjort något så stort bara försvinner”, kommenterade Anders Cullhed, vän till Ingvar och professor i litteraturvetenskap.
Jag har länge tänkt på dem, våra kulturarbetare som arbetat och glömts bort. I synnerhet de dolda figurerna; översättare som har möjliggjort för läsare forma en verklighet bortom det egna språket. Redaktörer som korrekturläst texter och bestämt tidningars riktningar. Journalister som skrivit, verkat och fallit ur aktualitet.
Det finns fler av dem. Ett bortglömt liv som jag inte har kunnat släppa och som anonymt försvann ur tiden är Per Landins. Han var översättare och journalist för Sydsvenskan på åttiotalet och sedermera Dagens Nyheter. Med särskild blick för Tyskland skrev han historiska essäer om tysk litteratur. Han, liksom jag, var särskilt intresserad av de bortglömda och undanskuffade figurerna i historien. Författare som gjort sig ovän med samtiden och glömts bort. Under åttiotalet reste han runt i DDR och intervjuade författare och skrev långa artikelserier med viljan att för Sverige introducera tyskspråkig litteratur.
2021 dog han i sviterna av Covid-19, något som noterades knapphändigt i dagstidningarna. När jag frågar runt bland mina bekanta är det i princip inga som känner till honom.
Varför glöms vissa bort medan andra blir ihågkomna? Det är inte nödvändigtvis någon rättvis mekanism som sållar minnena. Slumpen och tillfälligheter spelar stor roll. De kan ha haft för lågmälda personligheter. Varit för ödmjuka likt Ingvar Björkeson. Med fallet Landin finns det nog fortfarande en politisk orolighet. En från hans sida komplicerad konservatism som aldrig gjort honom förstådd av kulturoffentligheten. Han var livet ut skrivande och verkande i ett utanförskap.
Ett samhälle kan inte minnas alla människoliv, men det finns likaledes osjugna hjältar; sådana författare och översättare som vi oförtjänt förpassat åt glömskan. De som hamnat på historiens avigsida och blivit dess förlorare. De vilkas frånvaro inte benämns men med tiden oundvikligt kommer göra sig påminda i form av en saknad efter deras texter.
Så tänker jag om både Per Landin och Ingvar Björkeson. Även om de lär komma nya stjärnskott på kulturens himmel, väntar oss ett tomrum som bara kommer växa.
