”Det tredje riket” är den senaste romanen i Karl-Ove Knaugårds Morgonstjärnan-serie. Det är en bitvis ytlig men lockande idéroman – med kött och blod av spänning, relationsdrama, socialrealism, expressionism och rentav skräck. Lundagårds Amandus Gustafsson har läst den ännu oöversatta boken.
Morgonstjärnan-serien planlades från början att bli fem (kanske fler) delar, och att berättas saktmodigt: ”Så historien sprer seg langsomt utover, som ringer på vannet”, sade Karl Ove Knausgård i en intervju 2020.
Mycket riktigt inleds Det tredje riket i samma sommarstuga som första boken Morgonstjärnan. Men i stället för litteraturprofessorn Arne är det hans fru, bildkonstnären Toves berättarröst vi följer. Att Morgonstjärnan-karaktärernas motparter nu får tala blir en genomgående och förvånansvärt effektfull spegelvändning. Vi får även möta nya karaktärer, såsom den otrogne kriminalpolisen som är först på plats vid ett för serien centralt och bestialiskt trippelmord, en stjärnarkitekt, en 19-åring som är upp-över-öronen-förälskad i en dödsmetallsångare. Inte för inte har böckerna kallats kollektivromaner.
Från att först utspela sig parallellt med Morgonstjärnan, det vill säga den dag då en röd stjärna dyker upp på himlen, fortsätter Det tredje riket berättelsen fram till stjärnans försvinnande en vecka senare. I stjärnans närvaro upphävs döden, oförklarligt. Något övernaturligt, demoniskt, tycks ha inträtt i det polyfona och lite för socialrealistiska Bergen. Knausgård hade lätt kunnat stryka några medvetandeströmmar till förmån för den ockulta och alltmer skräckinjagande ondska som skymtar.
Säkert finns det mycket i den norska bokmålsprosan som går mig förbi. Men den gör det den ska: för berättelsen rakt framåt, utan större utsmyckningar. Det saktmod som präglar Knausgårds skrivande är kvar. Men den sinnrikhet som Min kamp-böckerna lyftes av, är svårare att se i Det tredje riket. Hypnotisk förtrolighet och hudlöshet har bytts mot ett mer distanserat romanbygge. Kanske kan prosan kallas renare, säkrare:
Neste morgen gjorde vi det vi skulle. Var hyggelige mot barna, som ikke la merke til at vi ikke pratet sammen, fikk på dem klær og fikk i dem mat. Jeg fortalte dem om stjernen, og vi gikk ut på verandaen for å se på den der den lyste i havet av blått.
Morgonstjärnan led enligt mig av en för hoppig berättarstruktur, och av för många karaktärer som agerade transportsträckor. Vargarna från evighetens skog slog över åt andra hållet och dröjde kanske 150 sidor för länge hos tonåriga Syvert Løyning. Men båda innehöll i grunden samma magi av nya idéer och samhällsgenomlysning. Det tredje riket har bättre renodlat förunderligheten och dramatiken.
Vem är den som har dött men ändå lever? Knausgårds flertaliga svar på frågan har lyckats med att skapa högoktanig litteratur av mänsklighetens mest grundläggande verklighetspoler, som ljus/mörker, liv/död, människa/annat. Ta en passage om hur magnetröntgen konkretiserar hjärnans ovetbarhet:
På hvilken måte kunne en brå, miniatyrelektrisk oppblomstring inne i dette totale mørket representere et ansikt? En stemme?
[—]
Det var som å se inn i det ukjente. Det var et språk, men så fremmed og uforståelig at det kunne ha vært sendt til oss fra det ytre rom. Det ubegripelige var at det var oss selv vi så. At det var vår koding av verden og alt vi var, som kom til syne.
I kontrast kommer hårresande scener, som domedagsvisioner, något svart fångat på film och en obekväm kunskap om hur lång tid det tar att flå en människa.
Det är från detta ingenmansland, mellan urtidsmörker och vetenskapens närmare och närmare inringning av mänsklighet, som Det tredje riket tar sitt starkaste bränsle. Frågan är om det kommer att vara tillräckligt, eller om instabiliteten mellan övernaturlig ondska och socialrealism bara resulterar i gnistor och rök – men utan eld.
”Det tredje riket” utkommer på svenska 2023. Recensionen är av det norska originalet.
