Hur ska man orka vara engagerad i världens alla eländen? Lundagårs utbyteskrönikör Giulia Kappelin Cingolani reflekterar över sin praktiktermin på Sveriges FN-representation i New York.
Livsmedelskris, väpnad konflikt, klimat och säkerhet. Detta är begreppen som jag har skrivit om nästan varje dag sen jag började praktisera på Sveriges FN-representation i New York i september.
2022 har varit ett tufft år internationellt. Vinterhalvåret inleddes med krig i Europa och som en direkt följd av Rysslands invasion av Ukraina befinner vi oss i en världsomfattande livsmedelskris där var tionde människa globalt saknar säker tillgång till mat. Väpnade konflikter ökar successivt i världen, inte minst i de områden som är hårdast drabbade av klimatförändringarna. Och i takt med allt detta minskar biståndet från medlemsstaterna i FN.
Efter den här tiden på FN känner jag mig säker på en sak: Till skillnad från vad Hans Rosling och hans anhängare trodde, tycks världen bli sämre och sämre.
Det har varit en utmaning att praktisera på FN-representationen i år. Stämningen var dyster under generalförsamlingens öppnande (UNGA77) i september. Vi praktikanter fick sitta och anteckna under världens ledares anföranden i FN:s generalförsamling i tre timmar långa pass. Kriser, konflikter, klimatkatastrofer och ett ökande ”vi-och-dem-perspektiv” dominerade talen.
Unga-veckan, var första gången jag satt bakom Sverige-skylten i generalförsamlingen. Ännu mäktigare kändes det att sitta på första parkett i säkerhetsrådet. Det första mötet jag täckte handlade om Demokratiska Republiken Kongo och FN:s särskilda mission MONUSCO:s arbete i landet. Den förkortningen hade jag inte kunnat lista ut för mitt liv för bara några månader sedan. Här såg jag för första gången Ryssland och Frankrike debattera mot varandra och lärde mig att kriget i Ukrainas konsekvenser inte har några geografiska gränser.
Men att sitta i stora möten, hur intressanta frågorna än är, förlorar lite av sin betydelse när man börjar göra det ofta. Framförallt lär man sig att stänga av sina känslor. Fingrarna rör sig snabbt på tangentbordet och uppgifterna om personer som lider av svält, som har förlorat sina hem, som har blivit våldtagna av beväpnade grupper i sina hemländer går till slut inte att absorbera längre. För hur ska man kunna arbeta med den här typen av frågor om man tar in allt elände? Hur ska jag orka vara engagerad i människoöden och klimatfrågan frågan livet ut när jag inte ser konkreta förändringar i politiken eller i mitt samhälle?
En sak som dock ger mig hopp är den ökade förståelsen inom FN för kopplingen mellan klimat och säkerhet. För bara några år sedan var många länder emot att integrera klimat, fred och säkerhetsbegreppet i säkerhetsrådets arbete. Nu är vi nära ett globalt och institutionellt erkännande av klimatförändringarnas allvarliga säkerhetspolitiska konsekvenser, och ett proaktivt förhållningssätt till krig och klimatet.
Det som framförallt ger mig framtidstro är att jag under min tid här har sett och lyssnat på människor som arbetar för att göra världen till en fredligare och hållbarare plats. Jag vet inte om de kommer att lyckas, men det är en otrolig sak att bevittna.
