Lindsay Lohan-nostalgi och julemys i ”Falling for Christmas”

Julen närmar sig med stormsteg och med den kommer även årets julfilmssläpp. Lundagårds Florncia Larrosa har sett "Falling for Christmas" och blev positivt överraskad av den klassiska men ändå nytänkande julfilmen.

Det var länge sedan jag tittade på en julfilm. Jag var ett stor fan av genren när jag var yngre. Sedan blev jag äldre, och med tonårskrisen kände jag att jag var “för gammal” för den trygghetskänsla man får av sådana filmer. Det var innan jag såg “Falling for Christmas” dyka upp i Netflixs hemsidan förra veckan. 

Filmen kom ut den 10 november i regi av Janeen Damian. Det som först väckte mitt inre barn var faktumet att Lindsay Lohan som spelar huvudkaraktären. Med hennes tidigare roller i bland annat “Föräldrafällan” (1998) och “Mean Girls” (2004) var det svårt att skrolla ner och ignorera filmen. Jag behövde kolla på den, se om hon var fortfarande den stjärna som jag minns från min barndom. 

I “Falling for Christmas” följer vi en ung bortskämd kvinna, Sierra Bermont, dotter till ägaren av en exklusiv skidresort, som förlorar sitt minne efter en olycka i en skidresa och hamnar i den mindre känd skidstugan The Northstars Lodge. Där försöker hon få reda på vem hon är. 

Lohan har redan visat att denna typ av karaktärsutveckling är hennes specialitet: hennes karaktärer i så väl “Föräldrafällan” som “Mean Girls” blir helt annorlunda i slutet av filmen mot vad de var i början. Hon lyckas alltid få fram förändringen med elegans, och “Falling for Christmas” är inget undantag.

Förutom Lohans underbar skådespelande är filmen präglad av klassiska julreferenser: bjällerklang i bakgrunden, glädjen som ses över allt, en snöig omgivning och såklart: Tomten. I början var jag lite skeptisk mot det: skulle filmen nå mina förväntningar för en julfilm eller skulle jag ångra de 90 minuter jag hade tillbringat för att se den? Julfilmer brukar ha en specifik struktur, man vet alltid vad som ska hända så ibland kan det vara svårt att skapa någonting som lockar publiken, något känns nytt och spännande. Jag tror faktiskt att Janeen Damian lyckades, trots alla klassiska referenserna vi ser under filmer, få fram något originellt. 

“Falling for Christmas” anpassar sig till den nya generationen: till exempel möter vi Tad , Sierras pojkvän, som är en influencer. Jag upplever honom som filmens antagonist, han är pojkvänskaraktären som inte förtjänar sin partner och som bara bry sig om sig själv, så faktum att han är en influencer är ett  intressant val om man tänker på att det finns en fördom att de som jobbar enbart med sociala medier är ytliga. Vill Janeen Damian få fram det eller är hans yrke bara ett sammanträffande? Det är svårt att veta, men Tads karaktär är lyckad. Från första sekunden jag ser honom blir jag irriterad, vilket förmodligen är reaktionen Damian ville få från publiken. 

Vi möter även mer traditionella julfilmskaraktärer som, Jake Russel, ägaren till The Northstars Lodge. Vars berättelse är den stereotypiska om den unga mannen som försöker rädda familjen från en ekonomisk katastrof. Det är en klassisk karaktär, men jag tror att sådana karaktärer är viktiga i en julfilm. Hur skulle vi annars skilja den ”bra” från den ”dålig” sida? 

“Falling for Christmas” ha intrycket av att vara ganska uppenbart med plotten men jag tror att det är en lyckad julfilm. Allt som man förväntar sig från genren finns men det presenteras på ett nytt sätt som anpassar sig till nutiden, som representerar det moderna och teknologiska samhället. Man får den myskänslan man vill ha, den humor man letar efter med Lindsay Lohan i huvudrollen. Allt faller på plats, som det borde vara i denna högtider.