Att julmusik är en utskälld genre är en allmän uppfattning. Trots det väljer många att konsumera den. Eskil Högman recenserar samlingsalbumen A Very Special Christmas och menar att det finns ett outforskat alternativ.
”Julmusik är en lika plågsam som essentiell kulturyttring.”, ”Let’s face it: Christmas music is mostly boring” och ”Det kan vara lite toxic att ha en stark relation till julmusik” är alla saker som Lundagård har skrivit om genom åren. Och självklart förstår jag till viss del varifrån attityden kommer: jag är också less på Carey, Wham! och Just D; ”Bjällerklang som ackompanjemang, på alla julens skivor”.
Men det är dags att göra upp med denna uppfattning och inse att genren faktiskt inte alltid är dålig. Låt mig ge ett alternativ till att bli musik-masochist över julhelgen:
År 1987 släpptes den första albumet i serien A Very Special Christmas till förmån för Special Olympics – en idrottsorganisation för vuxna och barn med intellektuella funktionsvariationer – på producenten Jimmy Iovine och hans fru Vickis initiativ. I skrivande stund har tio skivor släppts, den senaste 2013, däribland ett live-album och ett akustiskt. För enkelhetens skull (samt på grund av min obotliga beslutsångest) kommer jag att referera till hela serien.
Albumen skulle kunna jämföras med en sorts Hits for Kids fast för julen. Det är en salig blandning av originella låtar, covers och halv-covers (gamla melodier med nyskriven text) spridda över en mängd genrer med mer eller mindre kända namn.
Det må låta onödigt och litet cringe med rock-, synt-, hiphop-, reagge- och akustiska versioner av gamla klassiker men dessa okonventionella samlingar resulterar i albumens största styrka. Det är förvånansvärt uppfriskande jämfört med hur dammig och uddlös julmusiken brukar vara – som att få granatäppelkärnor i sin annars så feta falafelrulle.
Året är 2022 – det är hög tid att testa någonting nytt till julbaket och glöggmyset.
Nämn en julsång och den finns förmodligen på någon av skivorna, sannolikt i flera tolkningar. ”The Christmas song”? Ja. ”Winter Wonderland”? Definitvt. ”Blue och White Christmas”? Självklart. För den som blir något överväldigad av utbudet kan jag varmt rekommendera tre att börja med: ”Santa Baby” med bland andra Snoop Dogg och Salt-N-Pepa, ”Merry Christmas Baby” med Bruce Springsteen och ”Oi to the world” med Gwen Stefanis tidigare band No Doubt.
Även den riktigt gamla julmusiken får ta plats och jag kan inte låta bli att sjunga med när Stevie Nicks, med kör och orkester tolkar psalmen ”Stilla Natt” (”Silent Night”) och när Soundgardens Chris Cornell tar sig an stråk-arpeggiona i Franz Schuberts ”Ave Maria” blir det ännu svårare att hålla tyst. Det är saker som dessa som höjer A Very Special Christmas till en svårslagen hög nivå; det verkar inte finnas ett enda hörn som lämnas outforskat.
Självklart kommer det att finnas saker som du ogillar, kanske även hatar. Men det kommer också finnas minst lika mycket som du inte förväntade dig att uppskatta. Min förhoppning är således att dessa skivor kan vara en inkörsport till tyngre julmusik, och att få dig att inse att konstformen i sig inte är konceptuellt klandervärd. Året är 2022 – det är hög tid att testa någonting nytt till julbaket och glöggmyset.
Recensionen publicerades i Lundagård nr 8 2022.
