Modern konst förlitar sig allt för mycket på publikens förförståelse. Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic skriver om en konstform som verkar ha glömt estetiken.
Jag besökte nyligen muséet Artipelags utställning av Anselm Kiefer. Kiefer är en av Tysklands största efterkrigstidskonstnärer, en av de som försökte handskas med förintelsens oändliga tragedi. Hans konst skildrar paradoxer: Tysklands skam och stolthet, förfall och vitalitet. Modern konst, här brett definierat, är den generella symboltunga efterkrigstidskonsten där material- och mediumblandande är vanligt förekommande. Tänk stora statyer i konstiga material som ligger på marken, eller en grushög i olika färger.
Nåväl. Många av Kiefers konstverk berör, de leker på ett drabbande sätt med perspektiv och olika symboler. Med guidens hjälp kunde man övervinna den initiala ”jag fattar ingenting” –reaktionen. Så varför var min bestående reaktion ett skeptiskt, malande missnöje? Var skaver skon?
När jag gick genom utställningen, med den förklarande pamfletten i högsta hugg, redo att förstå mig på exakt hur Kiefers torkade palmblad (en kristen symbol för seger) hängde ihop med hans blyböcker (en symbol för historiens tyngd) och vissna solrosor (en symbol för livets, och solens, förruttnelse) insåg jag att jag egentligen inte gjorde något annat än att översätta det jag såg framför mig till dess kulturella eller historiska betydelse.
Dejá vu! Jag har redan varit här, fast i en katolsk kyrka i södra Frankrike. Vi hade hittat en präst som var villig att ledsaga oss genom kyrkans konst. Han förklarade mycket noggrant betydelse av jungfru Marias utsträcka hand och vad det här eller det där helgonet hette och stod för. På samma sätt så förstod jag egentligen ingenting. Jag bara översatte.
Översättning är inte förståelse. Man kan läsa en bok på ett främmande språk genom att översätta ord för ord genom ett lexikon, men då förstår man inte litteraturen. Den estetiska upplevelsen, en nödvändig förutsättning för förståelse av kulturen, saknas.
Likt den medeltida ikonografin, kan jag uppleva att modern konst är en simpel övning i översättning. Förstår du vad en blybok betyder, dess koppling till Gutenberg och Tyskland och förintelsen? Bra. Då kan du traska omkring i den överdimensionerade konsthallen och känna dig intelligent och estetiskt lärd.
Men den moderna konsten har glömt något viktigt med konsten som medium – den estetiska upplevelsen har företräde. Den moderna konsten har förlorat det estetiska upplevelsen, eller åtminstone knuffat ut den ur förrummet.
Jämför med romantiker. Man behöver inte förstå de nietzscheanska undertoner i Casper David Friedrichs ”Wanderer above the Sea of Fog” för att tycka att den är vacker.
Om jag hade velat vara elak, hade jag jämfört den moderna konsten med Marvel-universumet. De nyaste filmerna är så sprängfyllda av referenser till gamla filmer att man behöver ett Marvel-lexikon för att förstå sig på det fyndiga. Det är såklart roligt för de som har sett alla femtioelva filmer, men för oss andra? Knappast en estetisk upplevelse.
Den moderna konsten måste återvända till att sätta den estetiska upplevelsen i förrummet, så att man inte måste ha hela det västerländska kanon i bakhuvudet för att kunna bli berörd. Om inte kommer konstmuseum att bli alltmer exklusiva till en liten mängd människor som orkar sätta sig in i det.
