Att ha många vänner är en stark framgångsmarkör. På Nyheter24 kan man läsa att ”ensamhet är lika farligt som att röka 15 cigaretter om dagen”. Lundagårds Linn Larsson frågar sig i stället motsatsen: Vilka är nackdelarna med att ha många vänner?
Människor med enorma sociala liv skrämmer mig, i synnerhet om det verkar vara ett välfungerande nätverk av kontakter. Hur går det till? Min skepsis beror till stor del på att jag var likadan i mitten av mina tonår, så jag antar av erfarenhet att en sådan inställning till vänskaper är högst ytlig och statussökande. Att ha en stor vänkrets är något som nästan alltid anses vara eftersträvansvärt och sällan ifrågasätts. Jag har betydligt färre vänner nu än då, men jag intalar mig själv att det är en mognadsfråga för att inte känna mig misslyckad.
Hur många vänner är egentligen för många? Lyckligtvis har antropologen Robin Dunbar forskat på ämnet och kommit fram till ett antal tal där den mest etablerade är 150. Det representerar antalet vänner som han menar att en människa kan ha – något som kallas ”Dunbars tal”.
Robin Dunbar kom fram till siffran genom att tillämpa hypotesen om Machiavellis intelligens, även känd som hypotesen om den sociala hjärnan, på människor. Hypotesen i fråga säger att storleken på primaters frontallob beror på hur stora samhällen de lever i. Storleken på människans frontallob motsvarar alltså en social grupp på 150 personer – fler betydande relationer än så blir för komplicerat för oss att hantera. Dessa är de 150 personer som du skulle bjuda in till en stor fest.
Dunbars tal visade sig otroligt nog också ha historisk bäring när Robin Dunbar undersökte saken vidare. Både gruppstorleken på moderna jägar-samlarsamhällen och kompanistorleken i professionella arméer, från Romarrikets till Sovjetunionens, låg väldigt nära 150 personer. Det finns exempel även i modern tid och på oväntat nära håll. När Skatteverket omstrukturerades år 2007 ska en strateg ha föreslagit en kontorsstorlek på just 150 anställda med hänsyn till Dunbars tal. Omstruktureringen var impopulär redan från början, och när arbetstagarna fick höra om planen uttryckte de missnöje över att få sin hjärnkapacitet jämförd med apors.
Nästa steg i ledet är 50 – så många nära vänner kan vi ha enligt Robin Dunbar. Dessa människor hade du bjudit in till en middag. Du träffar dem ofta och håller dig uppdaterad om deras liv, men de klassas inte som dina närmaste vänner. Därefter följer en krets på 15 personer, vilka är de vänner som du kan vända dig till när du behöver stöd och du kan anförtro dig åt dem om det mesta. Dina absolut bästa vänner är cirka fem stycken, och dit kan även familjemedlemmar räknas. Fem bästa vänner är betydligt lättare att relatera till än de 150 festdeltagarna, men icke att förglömma är att Dunbars övre gränser sträcker sig till 500 och 1500. Dessa är dina bekantskaper respektive antalet personer du kan komma ihåg namnet på.
För att förvärva ett överväldigande antal vänner måste man jobba snabbt. Det är inte gångbart att ägna någon betydande tid på att kultivera varje enskild vänskap om man ska jobba upp siffrorna. Den typen av gränslöst LinkedIn-beteende blir jag personligen direkt misstänksam mot. Jag må vara cynisk, men det är något med vänskapsnätverkande som känns beräknande. Att nätverka är obehagligt i sig, och människor som inte bara verkar uppskatta aktiviteten men dessutom förhåller sig till vänskap på samma sätt som till karriär kan jag inte undgå att associera med filmen ”American Psycho”.
Min cynism är inte heller obefogad om man frågar antikens stora tänkare Aristoteles och Platon. Enligt Aristoteles, som i Den nichomakiska etiken skriver om vänskap i bok åtta och nio, finns det tre typer av vänskap:
Den första är vänner vars enda syfte är att bringa nytta till ens liv snarare än att man faktiskt tycker om personen. Det är en vänskap som är lika bräcklig som den är flyktig, och den upphör samma sekund som nyttan, vilket rättfärdigar min ”American Psycho”- och LinkedIn-fördom.
Vänner är som krydda till maten – man behöver inte ett överflöd.
Nästa typ av vänner är de som vi finner nöje hos, och som vi alltså faktiskt tycker om att tillbringa tid tillsammans med. Lusten är enligt Aristoteles anledningen till att unga människor snabbt blir vänner med varandra, men också gör slut på vänskapen lika kvickt. Äkta vänner är emellertid den enda kategorin som är varaktig. Aristoteles kallar dessa vänner för ett ”andra jag”, och de karaktäriseras av att man bryr sig lika mycket om en sådan vän som man bryr sig om sig själv; det är en ömsesidig upplevelse.
Precis som jag frågar sig Aristoteles om man bör sträva efter att skaffa så många vänner som möjligt, eller om man ska hålla sig till en nivå som kan klassas som lagom – varken för få eller för många. Det verkar vara en svårdefinierad mängd. Men han konstaterar att regeln stämmer in på vänner som man drar nytta av, eftersom det är alldeles för tidskrävande att återgälda alltför många människors tjänster och det är det enda kravet en nyttovänskap ställer. För många relationer utgör ett hinder för en ädel livsföring, menar Aristoteles. I en skämtsam jämförelse skriver han att vänner är som krydda till maten – man behöver inte ett överflöd. Vänner har avtagande marginalnytta, som det heter på ekonomispråk.
Vänskap handlar om ett givande och tagande, varför Platon ansåg att äkta vänskap endast kan uppstå mellan personer som har samma sociala status, och att det därtill endast kan uppstå inom medelklassen. Detta skulle bero på att varken rika eller fattiga människor tenderar att vara särskilt dygdiga, och vänskapsrelationer kräver just dygd. Vänskaper mellan människor av olika social status är enligt Platon sällan ömsesidiga eftersom parten med lägre social status är behövande och medberoende av den rikare parten, och därför är relationer ”mellan motsatser” sporadiska och obeständiga.
Obalans i relationer framkallar väldigt mycket ångest hos mig, och Platon sätter fingret på varför. Det är förmodligen av samma anledning som jag inte är bekväm med att samla på mig nyttovänner, för vad har jag att erbjuda dem? Kanske är jag bara ett fall av avundsjuka och dålig självkänsla, men jag lugnas lite av att Aristoteles och Platon också var kritiskt inställda till överflöd av vänner. För att citera Aristoteles:
”Människor som håller sig med många vänner och står på förtrolig fot med dem alla anses inte vara vän med någon – annat än i social mening – och sådana individer får namn om sig att vara inställsamma.
[. …]Det går inte att för hela denna massa hysa en vänskap som baserar sig på förtjänstfullhet och egenvärde, utan man måste vara nöjd bara man finner ett litet fåtal verkliga vänner”.
