Nytt år, nya möjligheter. Eller? Lundagårds studentlivskrönikör Elin Syuleymanova börjar 2023 med att reflektera över den naiva optimism som nyår för med sig.
Kära januari. Oj, vad jag hatar dig. Dagen efter nyårsafton. Bakisångest, mörker och kyla. Med ett desperat hopp om ett bättre år. En framtid då vi ska bli en lite bättre version av oss själva – mer framgång, mer skönhet och mer lycka. Den påtvingade optimismen blir rent ut sagt löjlig.
Kära januari, jag är trött på att reflektera. Jag läste nyligen en krönika av Hugo Rehnberg i SvD och han betraktade glömskan som en välsignelse. Och jag instämmer. I januaris dunkla slask är vi sköra. Energin är på botten, bristen på D-vitamin alldeles för påtaglig och ett mörkt sinne som vi drunknar i. Men vid midnatt på nyårsafton får vi plötsligt en distans till det föregående året och ser ljuset. Vi reflekterar över oss själva med förhoppningar inför det kommande året. Och vi väljer att bedra oss själva genom att glömma.
För egentligen hade vi lika gärna kunnat sitta på soffan med en påse chips och tårarna i halsen. Varje smällande raket hade kunnat påminna oss om alla smärtsamma minnen, misstag och ånger. Minnen som gör att vi vill sjunka under jorden och stanna där i all evighet. Istället sker en absurd transformation där minnet sviker oss och istället står vi där skrattande. Glasen är halvfulla, glittriga kläder och ögon med en förtvivlad tro. Nu börjar det nya året. “New year, new me!”. Patetiskt.
Men kära januari, kanske kan du vara en gåva? Precis som Hugo Rehnberg beskrev det kan det i våra vanföreställningar finnas en hoppfullhet om att den förgångna tiden inte bara var en misär. Vi glömmer de misslyckade nyårslöftena vi lovade att hålla för femtioelfte gången. För detta år ska bli annorlunda. Vi slipper den inre gnagande ångern med en önskan om att kunna vrida tillbaka klockan. Varför gjorde jag så? Varför sa jag det? Varför? Varför? Varför? Det nya året kommer och ger oss en chans att göra om och göra rätt. För är det inte underbart att bara glömma bort litegrann och komma in i det nya året som blanka målardukar som vi kan färglägga med ännu ett år av våra liv?
Samtidigt gör glömskan också oss dummare. Vi lär oss aldrig att inte skicka det där ilskna sms:et som bara leder till missförstånd. Vi lär oss inte se när olyckliga kärlekar viftar med röda varningsflaggor och krossar oss gång på gång. Vi lär oss inte att vi borde börja planera tentaplugget lite, lite tidigare. Vi lär oss ingenting, för vi glömmer det.
Och kanske kommer det vara på detta viset år efter år? Vårt mänskliga begär på en omstart och vår godtrogenhet är skrattretande men också härligt. Kanske borde jag inte börja året fylld med dessa bittra reflektioner? Kanske kan jag nå lyckan om jag bara försöker glömma? Om vi glömmer de små dispyterna, vi glömmer idioterna och våra brustna hjärtan och vi glömmer de värdelösa inlämningarna vi skrivit, blir vi kanske inte lika dystra. I vissa lägen är glömskan vår allra bästa vän. Den skonar oss. Den gör oss blåögda. Och ack så skönt det är! Dumma, naiva men alldeles lyckliga. Och när Lunds gator sakta men säkert fylls upp av studenterna som längtar efter att våren ska smyga sig på, är det svårt att inte falla in i den svindlande önskan om att 2023, det ska bli mitt år!
Kära januari. Jag hatar dig. Men du ger i alla fall mig hoppet om början på något nytt.
