2005 gav John Green ut sin roman Looking for Alaska, 2019 blev boken en miniserie och i morgon, torsdag, har den premiär på SVT play. Lundagårds Elin Syuleymanova har sett serien som är helt okej, varken mer eller mindre.
Titel: Looking for Alaska
Manus: Joe Schwartz, Kendall Rogers baserad på John Greens roman
Premiär: 19 januari 2023 (Sverige)
Språk: Engelska
Antal avsnitt: 8
Betyg: 3/5 nostalgiska Lundagårdskatter
Pressfoto: Paramount pictures
Efter succé-filmerna som baserats på John Greens bästsäljande romaner som The Fault in Our Stars och Paper Towns kommer i morgon, den 19 januari, miniserien ”Looking for Alaska” ut på SVT. Resultatet är ingen överraskning: en stereotyp plot med karaktärer som vi alla tidigare mött och som vi alla kan känna igen oss i.
John Greens värld lärde jag, likt många andra, känna under min tonårstid. Green skildrar en värld som tar upp såväl lättsamma som tunga ämnen – den första kärleken, ett cancerbesked och mystiska försvinnanden. Boken Looking for Alaska publicerades redan år 2005 och fjorton år senare har manusförfattaren Josh Schwartz tillsammans med Green skapat serien som baseras på boken.
Historien, som är inspirerad av Greens egna gymnasietid, handlar om Miles (Charlie Plummer). Miles personifierar en karaktär som ofta förekommer i Greens universum: en blyg kille som älskar böcker, socialt klumpig och extremt sympatisk. Han blir förälskad den egendomliga Alaska, för huvudkaraktärens crush i Greens böcker är alltid ”unik”. Alaska (Kristine Froseth) är en klassisk manic-pixie-dream-girl, en storm av intensiv livlighet och mystiska hemligheter. Hon är cool, rebellisk och vet allt om sex och alkohol. Hon är allt som Miles inte är. Och hon vänder hela hans liv upp och ner.
Första scenen börjar med en bilkrasch. I serien får vi följa dagarna som leder fram till olyckan. Allt är precis som vi känner igen det. Det är sommar. Vilsna tonåringar, några cigaretter och kyssar. Ungdomskärlek och tillgivenhet mellan vänner. Men plötsligt sker olyckan som gör att allt ställs på sin ända.
Pressfoto: Paramount pictures
För mig kändes serien tidvis långtråkig. Men ändå ganska mysig. Ett genomgående coming-of-age, high-school-drama som många av oss kan acceptera. Och även tycka om. För några år sedan hade jag nog till och med älskat den. Men nu är jag inte längre fjorton…
Efter första avsnittet lämnades jag med en bitterljuv nostalgisk känsla. Serien hade likaväl kunnat vara en del av “Sommarlovsmorgon”. Trots de goda intentionerna att skapa något autentiskt med en tilltalande rollbesättning som skulle porträttera den ångestfyllda tonårstiden, nådde det tyvärr inte hela vägen. Men även om karaktärerna stundtals kunde kännas lite platta och saknade komplexitet blev det ett perfekt tidsfördriv att ha i bakgrunden en kylig vinterkväll. Serien må inte bli en Emmy-vinnare, men gör det något? Ibland kan man behöva något som inte är särskilt djupt, sentimentalt eller häpnadsväckande. Ibland räcker det med en serie som känns lite varm, angenäm och lättsam. En liten nostalgisk verklighetsflykt.
