Lundapågen som inte passade in

Nicolas Lunabba kände sig inte hemma i det akademiska som ung. Idag är han prisad författare, och tycker att universiteten borde göra mer för att alla ska känna sig välkomna.

För att schemat ska gå ihop för Nicolas Lunabba får vi ta intervjun över lunch. Det blir persiskt, Restaurang Shiraz på Möllevångstorget i Malmö, ett av hans favoritställen. Längst in i ett hörn hittar vi honom inbegripen i ett samtal via sina vita earpods. Han vinkar till mig och fotografen att slå oss ner medan han rundar av.

Det förvånar nog ingen att Nicolas Lunabba har mycket att stå i, han har trots allt skrivit en av förra årets mest omtalade och hyllade böcker, den självbiografiska debutromanen Blir du ledsen om jag dör?. I boken berättar han om mötet med den unge Elijah, en charmig men orosfylld tonårspojke, på väg att hamna snett i livet.

Nicolas tar sig an den unge pojken och försöker utgöra en trygg punkt i hans kaotiska tillvaro. Elijah biter sig fast direkt, och bor snart på heltid hemma hos Nicolas i hans tvåa på Möllan.

Boken skär rakt in i några av Sveriges mest brännheta samhällsfrågor: den ökande ojämlikheten, den skenande segregationen och gängkriminaliteten. Och Nicolas har mycket att säga på samtliga teman. Idag kommer emellertid vårt samtal att handla om den mer specifika frågan om utanförskap.

Vi återkommer till det.

Vi stod utanför. Det är där de dubbla känslorna för Lund kommer ifrån. Å ena sidan mycket bra, å andra sidan finns de som inte får lov att ta del av det.

Först bör vi stanna upp ett ögonblick och begrunda det faktum att Nicolas Lunabba, som idag kanske mer än någon annan representerar och personifierar staden Malmö, i själva verket är lundapåg.

– Jag älskar Lund. Det är en plats man borde kolla mycket på för att förstå hur samhället ska funka på ett bättre sätt. Det är en stad som andas framtid, att man vill veta saker, att man vill ta plats.

Nicolas Lunabba växte upp bland de karaktäristiskt gråa sextiotalshusen på Vikingavägen i Linero, ett område som ligger en bit ifrån tinnarna och tornen som pryder universitetets byggnader. Även i social bemärkelse, utöver rent geografiskt.

– Det var ett utpräglat arbetarklassområde som stod i en sorts motsats eller utgjorde en paradox till det [akademiska Lund, reds. anm.]. Vi stod utanför. Det är där de dubbla känslorna för Lund kommer ifrån. Å ena sidan mycket bra, å andra sidan finns de som inte får lov att ta del av det.

Nicolas Lunabbas ord backas upp av siffror från Universitetskanslersämbetet (UKÄ). I en av deras rapporter kan man läsa att personer med icke-akademisk bakgrund är underrepresenterade på universiteten. Inte minst i Lund. Femtio procent av våra studenter har föräldrar med mer än tre års eftergymnasial utbildning.

Den socioekonomiska klyftan på Lunds universitet tycks vara svår att överbrygga. Medan andra underrepresenterade grupper har ökat de senaste decennierna, såsom antalet kvinnor och personer med utländsk bakgrund, har personer med icke-akademisk bakgrund minskat med fem procent mellan läsåret 2008/9 och 2017/18, enligt UKÄ:s rapport.

Är du rastlös sitter du inte nödvändigtvis och är öppen för framtiden.

– Det som är grundläggande för att hjälpa unga på deras bildningsresa är de sociala relationerna. Att vi har med oss tillit, som är en förutsättning för trygghet, som leder till lugnet att kunna säga “nu är jag mottaglig för det här”. Med andra ord: är du rastlös sitter du inte nödvändigtvis och är öppen för framtiden.

Detta gällde inte minst för Nicolas Lunabba själv som ung. Känslan av utanförskap, att inte tillhöra, gödde ett självförakt. Där han växte upp skulle man inte tro att man var någon, berättar han.

– Det är en erfarenhet jag tror jag delar med många: att vara förminskad, känna sig oönskad, att uppleva att ens tankar och känslor inte tillmäts ett större värde. Vi som tillhörde de lägre klasserna förväntades jobba hårt och hålla käften. Trodde man sig förmer, eller gav sken av det, hörde man rösten i huvudet – “vem fan tror du att du är?”.

Men där fanns också en annan röst, en vrede som riktades mot en social ordning som han upplevde var djupt orättvis. Och vreden är en central drivkraft i att åstadkomma förändring, menar han.

– Trots att jag har mitt på det torra nu så drivs jag fortfarande extremt mycket av en känsla av revanschism. Mitt litterära uppvaknande kom utifrån en vrede. Jag kände att jag måste förstå detta. Jag måste kunna tala för mig. Och för det behöver jag tillräckligt många ord, förstå vad orden betyder.

Tidigare utgjorde bokstäverna ett hot för Nicolas Lunabba. Som symbolen för språk och kunskap blev böckerna en påminnelse om vad han inte kunde, vad han ännu inte förstod. Och han kunde se samma mönster hos den unge Elijah.

– Det finns en scen i boken där Elijah plockar ner Svart hud vita masker av Fanon. Och han bara “åh fy fan!”. Han läser bara ett par ord och de framstår för honom så främmande.

– Frantz Fanon är en svart man, Elijah är svart. Fanon formulerar exakt det förtryck som Elijah borde kunna formulera. Men ingenting är så avlägset för honom som det han plockade upp där. Och så har jag också känt.

Vid sidan av författarskapet är Nicolas verksamhetsledare på organisationen Helamalmö, en social verksamhet som riktar sig till Malmös utsatta och unga. På Nydalatorget i södra Malmö disponerar de över cirka tusen kvadratmeter med bland annat ett eget bibliotek, ett gym, en dansgrupp och ett kampsportscentrum.

Kontakten med universitetet har också präglats av kritisk dialog. Hur institutionerna kan verka för att bryta segregationen och inte riskera att befästa den.

Deras arbete har varit framgångsrikt. I fjol ökade tryggheten i Nydala mest i hela Malmö, och i höstas var USA:s ambassadör på ett studiebesök. En del i deras arbete har handlat om att göra utbildning mer tillgänglig, vilket mynnat ut i ett samarbete med Malmö universitet.

– Typ direkt så insåg vi att vår analys av vad som behöver göras gick helt i linje med deras forskning. Så hur kan man göra så att akademien och det praktiska arbetet kan gå hand i hand? Det var jävligt intressant. Kontakten med universitetet har också präglats av kritisk dialog. Hur institutionerna kan verka för att bryta segregationen och inte riskera att befästa den.

Precis som Vikingavägen är en bit från Universitetsbiblioteket i Lund är Nydala en bit ifrån tech-kvarteren i Västra Hamnen, där Malmö universitet byggdes 1998. Nicolas vet av egen erfarenhet att detta avstånd är av betydelse.

– Jag är så gammal i gamet så jag minns när det byggdes, och jag stod där som gammal lundapåg och tänkte “nu håller ni på att göra samma sak som de gjorde i Lund”. I de rikaste delarna av staden tornar de här skyskraporna upp, längst bort ifrån dem som kanske mest hade behövt känna att de passar in där.

Universitetet tog uppenbarligen till sig av kritiken. Idag har Institutionen för socialt arbete en egen filial i Helamalmös lokaler, där man håller i den egenstartade kursen Social mobilisering på lokal nivå, en del av masterkursen på socionomutbildningen.

– Studenterna kommer till Nydala och våra kids kommer i kontakt med dem. Och inte bara det, om typ en vecka tar jag emot dem som går masterkursen i Sports Management. De har också upptäckt att de måste komma närmare ungdomarna, och då finns ju filialen redan uppbyggd.

Det återstår att se om detta fysiskt minskade avstånd också kan påverka i vilken grad personer med icke-akademisk bakgrund söker vidare till universitetet. Att överhuvudtaget få igenom det har varit en lång process, men det tycks Nicolas Lunabba varit på det klara med från början.

– Om jag har lärt mig någonting så är det att om man är inställd på att arbetet är ett maraton, inte en sprint, så ger det sig för den enträgne förr eller senare. Vi har sagt: det här är rätt och det här är fel. Vi borde göra det som gynnar barnen mest. Och jag tycker att Malmö universitet är extremt progressiva i det avseendet, de lyssnar, de är lyhörda.

Och Lunds universitet?

– Jag vet inte mycket mer om hur det är än när jag stack för strax tjugo år sedan. Men vi är idag i dialog med forskare på socialhögskolan och ska se över samarbetsmöjligheter. Så det är spännande!