2022 är över. Lundagårds Solveig Nycander reflekterar över livet, döden och vad som egentligen ger vår existens mening.
Raketer, rädda hundar och löften om självförbättring- aldrig annars är tidens ofrånkomliga gång så påtaglig. Nyår är en påminnelse om livets förgänglighet. Förut gjorde det att jag ogillade högtiden, i dag får det mig att uppskatta den.
Det enda som skrämmer mig mer än döden är odödlighet. Tur att det sistnämnda är sci-fi… eller? Efter att ha sett tv-programmet “Stoppa åldrandet” från vetenskapens värld är jag inte längre så säker. Tydligen finns det mängdvis med forskning på hur man kan bromsa, och till och med vända, åldrandet som har gett goda resultat. Att föryngras är inte likvärdigt med att vara odödlig, men det är ett steg i samma riktning. Uppenbarligen går det att problematisera mängden resurser man gör anspråk på genom att förlänga sitt liv in i oändligheten, men frågan är om det alls behövs. Är odödlighet eftersträvansvärt ens för personen som blir odödlig? Efter att ha läst Martin Hägglunds bok Vårt Enda Liv, vars tes är att livet blir värt att leva på grund av att det har ett slut, är jag övertygad om att det inte är det.
Enligt Hägglund kan bara det förgängliga, som kommer att upphöra, kännas betydelsefullt, “erfarenheten att någonting är unikt och oersättligt är oskiljbar från erfarenheten att det kan gå förlorat”. Tänk dig att du cyklar hemåt en vacker vinterkväll; månen lyser upp en mörkblå himmel, istappar hänger från hustaken och träden glittrar av frost. Skönheten känns, och gör lite ont, för att du vet att den är unik och kommer försvinna. Samtidigt är det just det, att den är förgänglig och unik, som ger den mening. Om du visste att du skulle cykla med exakt samma vy tusen gånger till- vilket hade varit möjligt i ett evigt liv- skulle det vackra inte längre kännas betydelsefullt och påverka dig. Oberörd och likgiltig hade du cyklat genom vinterlandskapet. Hägglund menar att samma sak gäller alla livets upplevelser; de är värdefulla för att de är unika och begränsade, oavsett om det är en skönheten i en vintervy eller kicken från ett datorspel.
Hägglund menar även att livets ändlighet är en förutsättning för att vi ska kunna hysa omsorg gentemot varandra. Bara det som riskerar att gå förlorat går att värna. Till exempel går det att visa en växt, men inte en sten, omsorg. En växt kan dö, därför vattnar vi den. Genom att vattna växten engagerar vi oss i dens fortsatta levnad och välmående, på så vis uttrycker vi omsorg. Att ta hand om en sten är onödigt, eftersom den inte kan dö har den inga behov – en handling som värnar om att upprätthålla stenens existens och välmående är därför helt obegriplig. Till skillnad från stenar kan människor dö, det gör oss sköra. Hur skulle vi stötta varandra om vi inte var sköra och behövde hjälp? Som Leonard Cohens Anthem går, “There’s a crack in everything that’s how the light gets in”.
Efter att ha läst Vårt Enda Liv är jag övertygad: livets slut är ett nödvändigt ont, i alla fall om vi vill kunna visa omsorg och behålla betydelsen i våra upplevelser. Det är jobbigt att veta att man kommer dö och fruktansvärt att förlora folk man tycker om, men tydligen är det priset vi får betala för att livet alls ska ha mening.
Det finns en till fördel med döden som Hägglund inte riktigt vidrör. En deadline brukar, som bekant, få saker att hända; man “får tummen ur röven” så att säga. I sitt TED-talk “Inside the Mind of a Master-procrastinator” säger bloggaren Tim Urban att prokrastinering är störst problem i områden där det saknas deadlines. Exempel på sådana är livsdrömmar: lära sig spela ett instrument, besöka en viss plats och få bättre relationer med nära och kära. Problemet, menar Urban, är att den som prokrastinerar aldrig kommer fullfölja, eller ens påbörja något av projekten eftersom de inte har någon tidsgräns.
Men problemet kan inte vara att projekten saknar deadline- de har en deadline. Problemet är att vi inte vet när den är. En oviss tidsgräns är abstrakt och lätt att förtränga, särskilt när det är döden, som vi inte gärna pratar om. Därför behöver vi nyår. Vi behöver känna den den där svindlande känslan av att tiden går- och fort dessutom. Det blir en påminnelse om att dagarna är räknade och att det spelar roll vad vi gör av dem- bara då känns livet så betydelsefullt och angeläget som det borde. Med den känslan passar det perfekt att avge ett nyårslöftet; sätta upp en konkret deadline, ram eller riktning för hur man ska leva och vad man ska lägga tid på.
Så vad ska du lova? Snusa mindre, plugga mer och börja jogga? Det hoppas jag verkligen inte. Uppmaningar till god hälsa och självförbättring får du säkert tillräckligt av på annat håll. Unna dig ett festligare nyårslöfte- se minst en film i veckan, dricka mer vin eller laga godare mat- tiden är ju (tack gudskelov) begränsad. Gott nytt!
