Med stora biceps och dansant rörelsemönster fångar han hela institutionens blickar. Lundagårds studentlivskrönikör Theodor Bondestam skriver om höstens stora snackis – kafeteria-hunken.
Ingen kan ha missat hunken i kafeterian. Jag hade hemskt gärna berättat var han jobbar men min redaktör förbjuder mig – för hunkens skull. Ni som har sett honom vet nog ändå vem jag menar. Han började i höstas och har stått där bakom kassan sedan dess – stått och kramat sina stora biceps som om han höll i ett spädbarn.
Första gången köper jag en bit kladdkaka och ber om vispgrädde. Han trixar sig med lätta steg bort mot ett kylskåp. Jag tänker, fördomsfull och optimistisk som jag är, att en kille med så dansant rörelsemönster knappast är straight. Jag ber om extra grädde bara för att testa gränserna. Han sprutar dit ännu en rejäl klick på papperstallriken.
Nästa gång köper jag en sådan där seg macka med skinka, ost och den lite oväntade men uppiggande dijonkrämen. Hunken säger ”självklaaart, var det bra så?”. Hans manér är påfallande extravaganta och det är inte så lite gulligt. Jag tycker mig ana en brytning i hans röst, ana att han växte upp i Paris med skådisdrömmar och en strulig förälder, i ett vingligt enplanshus i någon bohemisk förort. Jag kan ha fel: han önskar mig en fortsatt bra dag och skulle lika gärna kunna vara från Flen; det är omöjligt att säga.
Till saken hör att jag har varit en smula framgångsrik i kafeterie-sammanhang förut. I våras fick jag ett inte oansenligt antal gratis koppar kaffe av en tjej i personalen på LUX. Den gången var jag kanske mer intresserad av kaffet än av henne. Och hon var nog bara serviceinriktad.
Men så upptäcker jag – med viss besvikelse – att den där luriga stämningen mellan mig och hunken inte beror på just vår unika kemi. Alla pratar om hunken. Och alla verkar tro att han raggar. Jag tjuvlyssnar på två studierektorer i personalrummet. Den ena dukar upp sin lunch och säger: ”det var lite flörtig stämning nere i kafeterian”. Jag sväljer ett skratt, vet precis vad hon menar, och kan inte hålla mig från att fråga: ”var det han med stora biceps?”. Hon nickar och ser tindrande ut.
Tiden går och hunkens surfar-svall blir längre och längre. En kompis, som antingen vill mitt bästa eller inte – jag kan inte avgöra, berättar att hunken har tjej. ”Det verkade i alla fall så”, säger han, ”på sättet de kramades häromdagen”. Efter det är det som att den fnittriga stämningen försvinner från campus. Terminen blir tristare – jag ser det hos alla – till och med hos studierektorn.
Nu efter nyår står han kvar där med sina fylliga överarmar bakom kassan. Jag vet inte om tjejen fortfarande finns med i bilden och jag kommer inte att undersöka saken. Så länge han sprutar dit en extra klick vispgrädde är jag nöjd.
