Vad universitstudier bör vara och vad de på senare år har blivit går i klinch. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi tycker att det är dags för studenterna att ta tillbaka det gamla bildningsidealet.
Ett utmärkande drag för ett samhälle som utvecklas och förändras i fred, snarare än genom krig eller revolution, är att de nya institutionerna huseras i minnesbilden av de gamla. Det var länge sedan Sverige reste statyer över segrande krigsherrar, och vi må inte längre utgöra samma folk som reste dem. Men att vistas i skuggan av dessa monument, i parker besmyckade av ett folk som gått ur tiden ter sig ändå som helt naturligt.
Detta förhållande råder även vid våra universitet. Det moderna universitetet, ämnat åt fostrandet av det medborgarskap och arbetskraft som krävs av informationssamhället, huseras på campus byggda i en annan tid, i ett annat syfte. Denna osynliga skiljelinje finns även mellan vår sinnesbild av vad universitetsstudier egentligen är, och vad de bör vara. En skiljelinje mellan de krav på förnuft och effektivitet som följer av statens inträde, och bildningen för sin egen skull.
”Studenten” besitter ännu, för många, en del av den bohemiska auran som den erhållit genom de århundraden då studenterna var sällsynta och särskilda nog att utgöra en säregen samhällsklass. Bilden av studenten som både en väktare av kultur och bildning, samt en djärv utmanare av status quo har fostrats genom föregående sekels politisk-historiska omvälvningar. Utöver detta kan man ju nämna akademins fäbless för esoteriska traditioner och dess ihärdiga bruk av latin i officiella sammanhang. Sammantaget framstår bilden av en institution förknippad med det romantiska, det mystiska och högtidliga.
I takt med att högre utbildning blivit tillgänglig för allt fler, och med ökad inblandning från stat och näringsliv rör sig universitetsväsendet dock längre och längre från sitt ursprungsideal. De höga insatserna innebär att utrymmet för romantik är ständigt krympande. När antalet studenter ökar och fler arbetsplatser kräver en universitetsexamen blir en akademisk bakgrund allt oftare en förutsättning snarare än en utmärkande prestation.
Ett tragiskt exempel på denna hänsynslösa rationalisering är vad som skett på senare år på Stanford University i Kalifornien, där studentlivet fallit offer för administrationens systematiskt goda avsikter. I successiva terminer har campuset reformerats efter modernitetens alla konster, med ett ödelagt kulturliv och bristande studenthälsa som konsekvens.
Möjligen är modernitetens frammarsch obeveklig, och akademin är dömd till att delas mellan några förhöjda discipliner och kandidatstudier omvärderade till att tas för givet. Men möjligen inte! Att utmana samtiden är väl studentens kall och ansvar? En högtidligt plikt ligger på novischens gröna axlar. När det gamla är bortblåst, och idealet inte längre vistas i universitetsadministrationen, då är det upp till studenterna att vakta över de gamla gudar, som leva än bland skålar och pokaler.
