En blå bokrygg väcker minnen och nya insikter. Lundagårds Jonathan Juhlin skriver om när han fann poesin och genom den nya sidor av sin bortgångna morfar.
2018 gick min kära morfar ur tiden. Det skedde i maj, jag var bosatt under en kortare tid i Berlin, plötsligt kändes tillvaron i staden om möjligt ännu mer ensam. Jag grät vid köksbordet när mamma ringde och gav mig beskedet. Utanför fönstret tryckte den rekordvarma majsolen, men ni som vet, ni vet att tid och rum upphör vid ögonblicken runt en näras bortgång.
Så började dagarna gå på nytt, en vän kom ner och hälsade på mig, något som varit planerat långt före morfars bortgång. Vi två hade trots allt en trevlig helg och besöket skingrade tankarna. Vännen åkte hem, vardagen för mina språkstudier återvände. Jag började tänka på vad morfar betytt för mig i mitt liv, vad han skulle betyda framgent kunde jag inte ana.
En bit in i augusti åkte jag tillbaka till Sverige och började förbereda mig för mina studier i Lund. Mitt förhållande till läsning var vid tiden ganska haltande och jag hade inte direkt någon stark koppling till lyrik, senast jag läst det var då förmodligen i gymnasiet. Men så stod jag en dag framför bokhyllan hemma hos mormor och morfar. Jag drog ut en av böckerna som hade små guldliknande detaljer mot en solblekt blå bakgrund. Fridolins visor av Karlfeldt var boken. Jag googlade snabbt på Karlfeldt och tydligen hade han vunnit nobelpriset. Då kan det ju inte vara dåligt tänkte jag.
Boken följde med mig hem och nu var jag en sån som läste Karlfeldt. Jag gillade det jag läste, förstod inte allt men kunde trots det se det vackra i diktraderna. Boken väckte där en vilja att upptäcka litteratur och därmed i förlängningen även nya sidor i mig själv.
”Men här dansar Fridolin!
sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.”
Raderna beskriver något liknande som min morfar var. Han pluggade aldrig vidare på någon högre utbildning men briljerade i tv-soffan när det var På spåret och fortsatte genom livet att vara intresserad av att förkovra sig, framför allt i historia, militär- och sjöfartshistoria var två favoritämnen. Det eventuella poesiintresset var aldrig något han direkt delade med sig av.
Att däremot likna sig själv med gestalten i Karlfeldts diktrader från Sång efter skördeanden vore förmätet, men jag tror inte att jag påbörjat studier inom ämnen som filosofi och litteraturvetenskap om det inte vore för den kunskapstörstande, bildningshungriga sidan i mig, som jag tror mig ha ärvt av morfar.
Så jag tackar morfar för att han fortsatt påverka mig efter sin bortgång, att jag lärt känna delar av dig genom din bokhylla. Vad hade jag inte gett för att få sitta och prata Karlfeldt en kväll med dig, morfar Kaj.