Blir hur vi ser på något så enkelt som snacks präglat av det vi studerar? Lundagårds studentlivskrönikör Bianca Raffone skriver om att svälja stoltheten och välja kastrullpopcorn.
En psykologstudent, en ekosystemsingenjörsstudent och en läkarstudent skulle poppa popcorn. Detta är inte början på en lundensiska bellmanhistoria, utan en helt vanlig förfest i min studentlägenhet.
Läkarstudenten avstår från de framplockade micropopcornen och började poppa kastrullpopcorn. Studenten mumlade något om onödiga transfetter. Kroppen mår inte bra av sånt. Sen är micropopcorn faktiskt överdrivet saltade. Vet vi hur mycket salt vi människor trycker i oss? Priset för micropopcorn är högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar.
Psykologstudenten himlar med ögonen och säger något raljant om hälsoångest. Man äter faktiskt för själen också. Den överdrivna hetsen kring hälsosam mat resulterar bara i ätstörningar. Vet ni ens hur dödligt det är att ha anorexia? Att äta micropopcorn är hälsosamt för psyket.
Försiktigt ger sig ekosystemsingenjörsstudenten in i debatten. Microppopcornspåsen innehåller faktiskt mycket plast. Det är inte nyttigt för kroppen eller för miljön. När vi värmer upp plast frisätts farliga toxiner. Vet ni att cancerframkallande ämnen i plast kan frisättas vis uppvärmning? Den är en mycket bättre idé att poppa i kastrull.
Alla tre studenter nickade nöjt med sitt inlägg i debatten. Deras perspektiv är ju det viktigaste.
Efter det här samtalet drog jag två slutsatser. Dels måste jag styra upp roligare förfester. Dels insåg jag att jag fått min dröm om universitetet krossad. Min bild av universitetet handlade om att få tillgång till en stor mängd olika perspektiv och infallsvinklar. Världen skulle förändras av att gå på universitetet tänkte jag. Visst stämmer det till viss del, men genom våra val av ämnen och utbildningar har vi valt ett filter världen hädanefter kommer att filtreras igenom. Allt är ett hot mot den fysiska hälsa, psykiska hälsan eller miljön. Eller varför inte penningpolitiken, bevarandet av svenska språket eller den diplomatiska relationen mellan Sverige och Tyskland? Allt beroende på vilka kurser vi skriver in oss på och i vilken föreläsningssal vi sitter.
Efter ett feministiskt uppvaknande brukar det beskrivas som att få på sig ett par genusglasögonen. Plötsligt filtreras världen genom ett annat filter och vi ser vår omgivning på ett nytt sätt. Det är svårt att få saker osedda. Dessa glasögon är svåra att ta av när de väl sitter på, men genusglasögonen verkar i alla fall gå och byta ut och variera. Intersektionellaglasögon, rasismglasögon och homofobiglasögon. Det ena verkar inte utesluta det andra på samma sätt. Glasögonen vi får av universiteten känns svårare att byta ut. Som om vi har fått ett par skidglasögon fastborrade i skallbenet.
Nyligen sa min föreläsare i utvecklingspsykologi (jag får väl avslöja att jag är psykologstudenten i historien) att utvecklingspsykologin är ett motarbetat perspektiv. Kanske är det sant, jag vet för lite. Sägningen är dock bekant, jag har hört den från andra föreläsare. Just deras fält är bortprioriterat. Just deras fält bär på ett perspektiv som tar oss närmare en sanning eller en lösning. Jag förstår min föreläsare. Jag känner samma känsla, inte ens halvvägs igenom min utbildning, när jag surt äter kastrullpopcorn. Mitt perspektiv och mina slutsatser om micropopcornens fördelar och nackdelar nedprioriteras i förmån för andra perspektiv.
När vi lämnat våra institutioners trygga vrå och ger oss ut i yrkeslivet kan vi nog få en chock. På arbetsplatser ska ofta många professioner samlas, samsas och enas. Då kommer vi nog få äta kastrullpoppade popcorn många gånger. Och kanske är det bra, tyvärr har man inte alltid rätt eller vet bäst.
När det väl kommer till kritan är kastrullpoppade popcorn godare. Och han kanske hade en poäng om det där med att micra plast, det låter inte jättebra.
