I ett digitaliserat samhälle som blir allt mer avancerat, kommer retro-elektroniken tillbaka med stil. Lundagårds kulturkrönikör Clara Castenfelt reflekterar över värdet av att äga en kamera i studentvärlden.
Det har gått ett år sedan jag fick en röd kompaktkamera i present. Jag har aldrig varit insatt i fotografi som hobby, men har alltid varit svag för fina scener. I dag kan nästan allt simuleras av våra telefoner, och därför finns en omtänksamhet i att ha en extra enhet bara för dokumentationens och minnenas skull.
Så snart jag tog den lilla kameran från min lugna Stockholmsförort till det sprudlande studentlivet insåg jag att den var speciell. Jag började använda den på nationsklubbar, sittningar och fester. Vad jag förväntade mig skulle bli en söt retroaccessoar fick långtgående konsekvenser i mitt sociala liv – det kändes faktiskt som att folk gillade mig mer när jag hade den på mig. Men varför?
En gissning är att kompaktkamerans magi bottnar i andras narcissism. Svenskar kommer ju, som bekant, fabriksinställda med en otroligt potent flykt- och kamprespons för att förhindra onödig uppmärksamhet. Det systemet blir lite vajsing efter ett par öl. Plötsligt är det smickrande att någon vill ta bilder på en. Det opersonliga iPhone- fotot är så ute – numera är det alla dröm att förevigas i den gamla världens läckra estetik av överexponerade ansikten och halvtaskig ljusåtergivning. Mums!
Men jag tror också att det handlar om mer än trendighet och egosim. Fysiska upplevelser kanske bara gör människor lyckliga. Många ser på fotografi som ett sätt att skapa minnen. Minnen är i sin tur notoriskt flyktiga och är fyllda med känslor, men blir lätt suddiga. Att använda en kamera är därför lite som att fånga en älva i en glasburk. Förutom själva minnet gör bilderna den nostalgiska känslan påtaglig. Kameror är därför speciella i sin egen rätt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är högst medveten om att kameran tjänar mig i sociala sammanhang. Folk börjar med att bli intresserade av kameran, för att senare intressera sig för den bakom kameran. De jag inte får chansen att prata med under en utekväll kommer i bakisdimman endast ihåg mig som “tjejen med kameran”. Ingen dålig titel. Grädden på moset, dock, är om de lyckas få bilderna av mig dagen efter. Nu är deras positiva minnen från gårdagen förankrade i mig – för att jag förevigade dem.
Min kamera och jag kommer aldrig att begära något från dig på fyllan. Men faktum kvarstår att jag har osmickrande och berusade bilder på halva Lunds studentpopulation som svettas, hånglar, och fuldansar i min kamerarulle. Ingen är säker – inte ens du, käre läsare.
