En utdragen studie i våld, med ett journalistiskt grepp som lämnar övrigt att önska. Lundagårds Clara Castenfelt har sett "Manskulten Andrew Tate" på SVT.
– Vem tillhör du?
Så ska Andrew Tate ha sagt till sitt ex, enligt en intervju med personen i fråga ur VICE- dokumentären Manskulten Andrew Tate som nu visas på SVT Play. Hon berättar att han under tiden höll henne i ett strypgrepp, som bara hårdnade ju mer hon värjde sig.
Den här dokumentären känns ämnad att få människor som inte håller med Andrew Tate att hålla med honom ännu mindre. Om man däremot håller med honom misstänker jag att Manskulten Andrew Tate kommer att ses som ytterligare en smutskastningskampanj mot någon som bara vill stärka män… och se till att kvinnor stannar i köket och sovrummet där de hör hemma.
Andrew Tates räckvidd är enorm – särskilt bland unga pojkar. Relationen mellan män och kvinnor i samhället har alltid varit en het potatis och Tate representerar en av dess stora drivkrafter just nu. Om du vill informera dig själv och bekräfta var du står i frågan är Manskulten Andrew Tate definitivt värt att titta på.
Reportern Matt Shea blir inbjuden till Andrew Tates hem i Rumänien. De är ett omaka par, och skepsisen emellan dem osar – Shea är en fromsint och nyfiken journalist, medan Tate är en auktoritär ex-boxare med brösten utanför skjortan. Shea låter tittaren ganska snabbt veta hur han känner för Tate, med uttryck som ”kungen av toxisk maskulinitet”. Jag är osäker på om jag gillar det. Personligen föredrar jag journalistik á Channel 5 och Louis Theroux – reportern nickar tyst medan subjektet får göra sin grej. Det är förvånansvärt effektivt.
Som inledningen antyder är Andrew Tates värld kantad av våld. Under Manskulten Andrew Tate blir reportern Matt Shea slagen blodig vid två separata tillfällen – ena gången av Tate och vänner på deras boxningsträning, och andra gången av en MMA- kämpe som introduktionen till Tates stora mandomsprov The War Room. Visst är det lustigt hur han inledande sa nej båda gångerna, men på något sätt tvingas genomlida det ändå? Bekant på något sätt.
Matt Shea var inte den enda mannen som uthärdade slag från MMA- fightern. Vi ser en pappa som vill vara en stark förebild för sina söner, och en ung man som tror att prövningarna kommer att hjälpa honom att ställa högre krav på sig själv. Förutom drygt 52 000 kronor fattigare, är de villiga att lägga sig ner och ta slag efter slag mot tinningarna i ett försök att framkalla någon form av metamorfos. För att bli bättre. Men bättre än vad?
Vad svaret än är, kommer jag nog aldrig förstå det. Inte (bara) för att det är dumt, utan för att män upplever enorma stigmatiseringar när det gäller att uttala sig om psykisk hälsa och sårbarhet, samt att hantera stela normer för maskulinitet. Jag sörjer för mina killkompisar, småbröder, min partner, och pappa som tvingas lida under dessa attityder.
Vad är det för mental fasa som har tagit tag i Andrew Tate och hans fans så hårt att de behöver ingjuta självbevarelsedrift på så brutala sätt?
Slutligen påminner dokumentären mig om en textrad från Kents låt ”Dom andra”:
Jag slåss och håller kroppen varm, en dröm om mammas ömma famn.
