Krig. Klimatkris. Inflation. Efter ett samtal med sin farmor börjar Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg fundera på hur man egentligen ska orka ta in allt som händer i världen – och vad som väntar i framtiden.
– Pratar ni något om det som händer i världen? frågar farmor i andra änden av luren.
“Ni” är alla som studerar vid universitetet. De unga. Min generation. Vår generation.
Jag är tvungen att tänka efter. Gör vi det? Pratar vi om kriget, klimatet, katastroferna?
Jag vet inte. Jag är knappast någon talesperson för alla människor födda omkring millennieskiftet. Jag borde inte svara. Jag borde läsa på. Läser jag på? Nej, naturligtvis inte. Det är jag för lat för.
– En del, säger jag till sist, trevande.
Jag drar mig till minnes senaste utgången. Jag sitter nersjunken i en djup soffa på förfesten när jag får en notis från Dagens Nyheter: ”Forskare: Det behövs 1300 gånger mer negativa utsläpp”.
Jag visar artikeln för min polare. Hon skakar på huvudet.
– Det där vill jag inte tänka på.
Vi skämtar om det. Relativiserar situationen. Förminskar den. Sedan är det glömt, eller rättare sagt, förträngt. För glömt är det absolut inte. Olustkänslan gnager – ständigt. Så varför vägrar vi att kännas vid den?
Jag tänker på en rad ur Werner Aspenströms Fältfloran:
Hoppet står inte till framtiden / utan till förseningen.
Det låter förfärligt uppgivet. Nästan defaitistiskt. Raden ringar dock in någonting centralt i min och min polares förtegna ordväxling: vi tycks nöja oss med att försiktigt hoppas på att katastrofen åtminstone inte ska inträffa imorgon.
Utopierna är utrotningshotade. Framtidstron falnande.
Ett statistiskt faktum: När man frågar dagens unga generationer, uppger en majoritet att de inte bara tror att de kommer att få det sämre ekonomiskt än sina föräldrar, utan även att de kommer att leva mindre lyckliga liv. Det är en historisk vändpunkt, skriver Roland Paulsen i Tänk om: en studie i oro. Så har aldrig varit fallet för tidigare generationer.
Inte konstigt att vi vänder blicken från nyhetsnotiserna, och skyr samtalen om världen runtomkring, om de påminner om en framtid som vi inte förmår tro på.
Värst vad det här blev deppigt.
Enligt skrivkonstens alla regler bör en krönika avslutas med en uppmaning, en slutsats, någonting upplyftande och framåtsyftande.
Jag har tyvärr inget sådant att erbjuda.
Sorry.
