Prins Harrys självbiografi har nu blivit såväl recenserad som hånad. Men är prinsen verkligen lika störig som kritikerna får honom att framstå?
Den 470 sidor långa boken betar sig metodiskt igenom hans liv i tre olika akter, hans barn- och ungdomsår, den unge Harry och hans år inom militären och slutligen hans stora kärlek Meghan Markle.
Det är kanske den första delen som berör mig mest, när historien tar avstamp i unge Harrys djupaste trauma: hans mamma Dianas död. Vad gör det med ett barn att få höra att hans mamma har dött efter att ha jagats ihjäl av paparazzis i ett annat land? För Harry ger det upphov till förnekelse, hans unga år präglas av en övertygelse att hans mamma inte alls är död. Han tänker att hon bara har flytt för att slippa undan de brittiska tabloiderna och snart kommer komma tillbaka och krama om sina söner igen.
Harry skriver att han dödade 25 personer under sin tid i militären.
Det tar honom tio år att inse att hon faktiskt är död. Trots diskussioner om huruvida boken är en sensationslysten produktion och att Harry är för priviligierad för att klaga så här mycket kan ingen ta ifrån honom att just det är oerhört sorgligt. Tyvärr fortsätter inte sympatierna för Harry i del två av boken.
I denna del beskriver han sig själv som en militär med stort intresse av att strida för fosterlandet men dessa utläggningar om krig och död hade gärna fått ta upp mindre plats. Att 150 sidor ska ägnas åt hans längtan att ge sig ut i strid, och hans frustration över att vara extra utsatt som kunglighet, är rätt ointressant för någon som inte är en MÖP (Militärt Överintresserad Person).
Dessutom finns det förvånansvärt lite självreflektion kring hur omdebatterat de militära insatserna i Afghanistan och Irak var. Harry skriver att han dödade 25 personer under sin tid i militären och att han inte ser några problem med det, vilket lämnar en dålig eftersmak.
Under hela boken är paparazzis ständigt närvarande. Ibland när jag läser om alla lögner tabloiderna skriver och hur mycket Harry jagas av fotograferna undrar jag om det kanske är lite överdrivet. Dessa tankar skjuts snabbt ner när man når den sista delen av boken, då Meghan äntrar historien.
Kärlekshistorien som beskrivs är vacker. Att hitta sin pusselbit i livet, när man har längtat så länge, är något säkert många kan relatera till. Vad som är mindre vackert är den rasism och den förföljelse som Meghan utsätts för. Hos familjen får de inget stöd, snarare känns det som att de blir motarbetade, och de misstänker att privata uppgifter om dem läcks av hovets egna pressekreterare.
Det slutar med att de vill minska sina uppdrag, arbeta deltid på distans, och komma undan den jagade känslan i deras liv. Men en sådan lösning verkar inte hovet vilja se, och hipp som happ (enligt Harry i alla fall) kastas han och Meghan ut ur kungahuset och förlorar både apanage och säkerhetsteam.
Det är uppenbart att det här är en bok skriven i affekt. Det i kombination med den oerhörda mängd produktioner Harry och Meghan har pumpat ut under den senaste tiden gör att det är enkelt att anklaga dem för att vara sensationslystna och vilja ha publicitet. Och det kanske de är, men jag undrar vad det gör med en människa att inte få känna sig hörd. Trots den maktposition Harry kommer från, förmedlar han genomgående under boken en känsla av maktlöshet inför både tabloiderna och kungahuset. Därför kanske det inte är så konstigt att han just nu skriker sig hes i ett försök att hitta sin röst, även om resultatet kanske inte blir nobelprisvärdigt.
