Sverige måste lyfta blicken från den egna lagstiftningen kring sexköp. Särskilt med EU-ordförandeskapet finns nu en unik möjlighet att ta tag i frågan på europeisk nivå, skriver studenten Alexandra Gummesson.
När jag flyttade till Amsterdam var jag medveten om att min nya hemstad inte bara består av pittoreska kanaler och Rembrandt-original, utan även ett verksamt Red Light District. Långa rader av skyltfönster upplysta i röd neon, smala gränder och berusade turister som trängs med upprörda husägare. Bakom glas sitter kvinnorna på höga barstolar och tittar ut över myllret, med en blick som jag inte vet om de helst vill att jag möter eller undviker.
Jag hade förberett mig på att behöva passera en värld som gör mig obekväm. Det jag dock inte var beredd på var att flytten hit skulle framkalla en frustration över Sveriges egna agerande kring sexköpslagstifning. Låt mig förklara varför.
I september 2021 släpptes en studie kring hur den asymmetriska lagstiftningen i EU påverkar transnationella kränkningar mot mänskliga rättigheter. Studien visar att frånvaron av en gemensam EU-lagstiftning ökar riskerna för bland annat sexhandel, sexuell exploatering, sexturism och gränsöverskridande organiserad brottslighet. De nationellt oförenliga lagstiftningarna förstärker således allvarliga risker för EU-medborgare i samtliga länder.
Sexarbete är sedan länge en moraliserad politiskt fråga, vilket gör den allmänna opinionen mer rigid. I Sverige är det olagligt att köpa sex, men inte att sälja sex. Denna lösning skapades för frigöra sexarbetare från påföljder och har sitt ideologiska ursprung i radikalfeminismen, som tolkar sexarbete som ett systematiskt förtryck mot kvinnokroppen. Sexarbete är objektifiering, sexualisering och våld – alltid och utan undantag. Utväxling av pengar anses inte kunna reflektera samtycke.
I det frisinnade Nederländerna tycker man uppenbarligen annorlunda, men feminism anses ändå vara närvarande i resonemanget. Här är sexarbete legaliserat med reglering, så länge det sker med samtycke, under säkra förhållanden och sexarbetaren uppnår myndig ålder. Den nederländska lagen reflekterar en liberalfeministisk tolkning av sexarbete, som betonar individens frihet att jobba med vad hen än vill. Man anser att den legala sexindustrin är som vilken annan servicemarknad som helst, där politikens uppgift är att skapa goda och trygga arbetsvillkor. Regleringen av sexarbete menas sätta makten i kvinnans händer, istället för att göra den sexarbetande kvinnan till ett offer.
Kontrasterande länder inom EU tycks sig alltså båda ta den feministiska vägen. Jag vet ärligt talat inte vilken lagstiftning som jag personligen tror är den bästa lösningen, men att det behövs ett öppet samtal för att uppnå samsyn i EU känns glasklart.
Min uppfattning är att vi i Sverige helst inte samtalar sexarbete på ett särskilt utmanande sätt, utan med stolthet hävdar att vi har lagstiftat på bästa sätt för oss inom våra landsgränser. Denna moraliska trångsynthet speglades även på lokal nivå tidigare i vintras, när Smålands Nation möttes av stark kritik efter att bokat med föreläsning med organisationen Red Umbrella, som förespråkar avkriminalisering av sexarbete. Detta förvånade mig, då jag nog förväntade mig en större efterfrågan för pluralistiska debatter bland Lundastudenterna. Den inställning som Smålands Nation möttes av kommer inte fungera om vi vill lösa sexköpslagstiftningen på ett hållbart sätt i Europa.
Tack vare sitt pågående ordförandeskap har Sverige en lysande chans att få upp en gemensam sexköpslagstiftning på agendan, särskilt inför sommaren när regleringen av sexindustrin förväntas tas upp i Europaparlamentets plenisal för diskussion. Då hoppas jag att våra svenska parlamentariker inte låter sina fördomar mot liberalfeministiska argument eller nationella stolthet förhindra en viktig diskussion. Istället önskar jag att de belyser vilka brådskande risker som EU:s nuvarande asymmetriska lagstiftningar innebär för mänskliga rättigheter och betonar vikten av att nå en gemensam lösning. Dessutom bör sexarbetare från länder med olika former av lagstiftning bjudas in för att delta i samtalet, utan att politikerna är rädda för de argument som kan lyftas fram.
Alexandra Gummesson, Masterstudent vid Amsterdams universitet, tidigare student vid Lunds universitet
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
