Ur nakna farföräldrar, stulna sockerströare och flyttlådor mejslar den argentinska författaren Samanta Schweblin fram sina berättelser i den nya novellsamlingen "Sju tomma hus".
En dotter följer med sin mamma på nätterna för att titta på hus i fina kvarter. Mamman gräver upp andras blommor, flyttar på trädgårdsbänkar och tar sig till sist in i ett av de stora husen. Samlingens första novell Inget av det där sätter tonen för vad som komma skall.
Argentinska Samanta Schweblin är en mångfaldigt prisad författare främst känd för sina noveller. Hennes hyllade roman Distancia de rescate/Fever Dream (2014) har filmatiserats av Netflix. Sju tomma hus har belönats med National Book Award i USA för bästa översatta bok och kommer nu på svenska i översättning av Annakarin Thorburn.
I bekanta miljöer kan läsaren betrakta ofta namnlösa personers liv och vardag. Personerna är i många fall sökande, ibland vilsna. En kvinna får sin sörjande grannes döda sons kläder nedkastade på sin tomt med jämna mellanrum. En annan kvinna, iklädd morgonrock och med fuktigt hår, åker runt i en bil med en främling sent på kvällen. En flicka utan underkläder sitter i ett väntrum på ett sjukhus när en främmande man tar med henne för att köpa nya trosor. Ur det välkända skapas historier som framkallar ett tryckande obehag hos läsaren. I luckorna som det avskalade språket lämnar förstår man att någonting inte riktigt står rätt till.
Den uråldriga andningen som beskriver ett äldre par där frun sakta förlorar verklighetsförankringen är samlingens längsta novell och huvudnummer. Personligen föredrar jag dock de mer avskalade novellerna, de berättelser som utspelar sig under en eftermiddag eller kväll. Till exempel Inget av det där och Mannen utan tur, om flickan i väntrummet. Schweblin briljerar när hon med små medel och under kort tid skickligt bygger upp stämning, karaktärer och intriger.
Novellerna balanserar i gråzonen mellan sjukt och frisk, sant och falskt. Som läsare vaggas jag in i en berättelse som jag först tolkar som lustig innan obehaget kryper sig på. Schweblin får mig att ifrågasätta mitt eget omdöme. Den excentriska mamman som njuter av vackra hus går snabbt över till en mycket sjuk person som tar sig in hos främlingar och bäddar om deras sängar.
Sju tomma hus är en skarp novellsamling. Samanta Schweblin bemästrar formen och språket är glasklart, trots att Schweblins berättande lämnar mycket osagt. Novellerna består av ögonblicksbilder, utan början och utan slut, vilket får mig att tro att personernas liv fortfarande pågår. Någonstans i natten kör en mamma och hennes dotter runt och rensar ogräs i främlingars trädgårdar.
