Början på en utbytestermin innebär nya spännande intryck för de flesta. För Lundagårds utbyteskrönikör Ingeborg Kindmark innebar det en strapatsrik färd ner genom Europa.
Dagen hade äntligen kommit. Denna kalla morgon i januari då jag gick upp kvart i fem och begav mig till tågstationen för att påbörja en lång resa. Jag hade fått en praktikplats i Wien med start i slutet av januari. Det hade känts ganska avlägset under det intensiva arbetet med min kandidatuppsats, men plötsligt stod jag där i snöfallet på Lund C och väntade. Jag väntade på tåget som skulle gå 06.19 och undrade när avgången innan skulle lämna stationen. Runt arton minuter över sex insåg jag att dock att tåget som väntade framför mig faktiskt var mitt och blixtsnabbt hoppade jag på.
Att jag nästan sett en hel dagsresa fallera mitt framför mig var dock inget som uppehöll mina tankar särskilt länge. Det fanns en annan sak som pockade på uppmärksamheten. När jag bokade min biljett till Wien hade jag nämligen bara tittat på hur många byten jag skulle behöva göra, och tog egentligen inte fram pappret igen förrän kvällen innan. Det var då jag insåg att jag inte hade en enda sittplats bokad för denna 16-timmars resa. Pulsen höjdes något och varken tågvärden i Lund eller i Köpenhamn kunde svara på vad jag skulle göra.
Det blev fem timmar i vagnsdelen för cyklar, på väg mot Hamburg. Jag fällde ner sätet längst in i ett av hörnen och hoppades att jag skulle kunna sitta där hela vägen, lutad mot den svagt vibrerande väggen. Mina väskor låg på golvet och fick för tillfället agera bord, när jag behövde ställa vattenflaskan eller matsäcken någonstans. Med avund tittade jag mot de som satt bekvämt i den andra delen av vagnen.
Vi kom till Hamburg runt lunchtid och efter några samtal med tågpersonal kunde jag göra reservationer för sittplatser fram till Wien. Vilken lättnad. Jag åt och drack kaffe på Hamburgs centralstation, konkade mina tunga väskor i myllret av folk och försökte undvika duvorna som tog sig fram lite här och var på stationen. Nästa tåg jag skulle med hade enormt många vagnar och var väldigt modernt. Interiören och servicen ombord påminde lite om ett flygplan.
Jag såg landskapet bli kulligare ju längre söderut vi åkte, innan det blev helt mörkt utanför. En timme innan mitt nästa byte ropade konduktören plötsligt ut i högtalarna att vi som skulle till Wien borde hoppa på tåget dit redan på nästa hållplats, för att undvika förseningar. Det blev att snabbt plocka ihop alla saker och kliva av i en liten tysk stad jag aldrig varit i.
På väg genom Österrike väntade jag otåligt på att vi skulle komma fram, trött efter den långa resan. Vi skulle anlända till centralstationen fem över elva på kvällen, och när tåget stannade klockan elva gick jag av. Började gå ner för några trappor och insåg snart att det var fel station. Jag sprang tillbaka till tåget och hoppade på igen. Vi rullade i väg ännu en gång, för att till slut komma fram till Wien. Den natten sov jag gott i min nya säng.
