Tindrande ögon. Bultande hjärtan. Smärta, sorg. Lundagårds studentlivskrönikör Elin Syuleymanova skriver om idéen om den första stora kärleken.
Du är vuxen nu. Vuxen men ändå ung. Föräldrarna känns mindre jobbiga och tiden mer värdefull. Saften byts ut mot kaffet. Ut i världen. Börjar plugga. Äter billiga nudlar, sover på en lite för hård säng och dansar tills benen värker. Härligt! Men ibland vaknar du om nätterna. När världen känns alldeles mjuk och du inte vet om du är vaken eller sover. Då känner du en längtan efter någonting mer. En längtan efter kärlek.
Och en sommarkväll träffar du någon. Din första kärlek. Du sitter på en bar med några vänner. Du känner dig extra snygg. Extra vuxen. Du har beställt ett glas vin. Eller kanske en öl? Någon kommer fram. Ni hälsar. Ögon som tindrar. Och sen är det ni. Bara ni mot världen. Och livet känns underbart. För ni är vuxna men ändå unga. Ni kan prata i timmar. Eller oftast är det du som lyssnar. Men du älskar att lyssna. Ni går på museum och dricker svart kaffe. Ni åker till Berlin över helgen för att känna er lite levande. Ni ger varandra böcker där ni skriver små anteckningar. Ni ser på filmer som du egentligen inte förstår. Men du gör det ändå. Du vill känna dig hel. För du vill vara kär. Och ni är vuxna men ändå unga.
Men när den mörka vintern kommer är det inte längre som förr. Du vaknar på nätterna. När det är tyst. När världen känns sådär mjuk. Du har slutat se på filmerna som du egentligen inte förstår. Du har börjat ha mjölk i kaffet. Du längtar efter något men ser inga ögon som tindrar.
Och en kväll kommer du hem. Lampan är tänd. Din partner sitter vid matbordet med händerna sammanflätade. Och där tar det slut. Du faller sönder. Inte där vid matbordet utan senare. Utanför lägenheten. Du blöder.
Men tiden går. Du lappar ihop hjärtat med billiga plåster. Tårarna torkar. Sängen känns hårdare. Du slutar dricka kaffe. Du klipper av ditt hår. Du reser hem. Din mamma kramar om dig. “Första kärleken är alltid den starkaste men också den värsta” säger hon. Du tycker hon är jobbig igen.
Och en solig vårdag träffar du någon ny. Och du skrattar tills du får ont i magen. Och ni kollar på dåliga filmer. Och pratar i timmar. Du älskar att prata. Ni reser längre bort. Till städer du inte ens kan uttala. Där plankar ni på tåg och dansar på nattklubbar. Och när era läppar möts på det svettiga dansgolvet skriker din kropp i extas. Och du vill att hjärtat ska läka. Du vill känna dig hel.
Men blir vi någonsin hela igen efter vår första kärlek?
För en dag, när du är gammal och rynkig, tar du fram boken du fick en gång i tiden. Drar fingrarna över bläcket i kanterna. Och det är okej. För tänker inte på det så mycket längre. Eller kanske ibland? När du vaknar om nätterna. När världen känns alldeles mjuk och du inte vet om du är vaken eller sover. Och drömmer dig bort. Till den där med det svarta kaffet och ögonen som tindrade. Till det som kändes som kärlek. För den första kärleken kanske var starkast. Men också värst.
Slutar du någonsin blöda?
Jag har inga svar. För jag har alltid varit rädd. Livrädd faktiskt. Att våga låta hjärtat blöda. Att våga bli kär. Men när det är tyst och världen är mjuk är jag tacksam. Tacksam för att jag fortsätter längta och drömma trots att jag är livrädd.
