Charlotte Wells debutfilm ”Aftersun” lämnar Lundagårds Elin Syuleymanova med samma känsla som efter en sommardag ute i solen. Det är en melankolisk, intim film om vilsenhet, psykisk ohälsa och villkorslös kärlek.
Det är 90-tal. Pappan Calum (Paul Mescal) reser tillsammans med sin elvaåriga dotter Sophie (Frankie Corio) till en resort i Turkiet. En lycklig resa med snorkelutflykter, hotellbufféer på kvällarna och slappa dagar vid polen. En stillsam tillvaro som vi sakta men säkert upptäcker döljer ett mörker under ytan.
Genom knastriga videofilmer och dotterns egna minnen tjugo år senare skapas en spänning mellan fakta och det vacklande minnet. Sophie försöker i vuxen ålder se det som barnet i henne inte kunde. Tillsammans med henne får vi som tittare söka efter sanningen. Om varför Calum blev som han blev. Vad finns bakom leendet?
Både Calum och Sophie bär på sina egna kamper. Sophie befinner sig i ingenmanslandet mellan barndom och mognad. Hon försöker finna sin plats i världen med en stormande nyfikenhet och en pappa som hon försöker lära känna.
Det är en pappa som älskar villkorslöst men samtidigt brinner inombords.
Calum drömmer sig bort. Han är ung. Så ung att människor undrar om Calum och Sophie är syskon. Sophie lever tillsammans med sin mamma. Och jag får en känsla av att Calum drömde om något mer. Något har gått fel på vägen. Kanske var det förlusten av en familj i separationen? Kanske har han ont om pengar? Kanske dricker han för mycket? Det är något som inte stämmer. Calum verkar rädd. Rädd för att inte vara bra nog. Rädd för något som hänt. Men vad? Det får vi inte veta.
Filmen är genomgående lågmäld. Dialogen blir det minst väsentliga. Det är tystnaden och de subtila handlingarna som verkligen berör. Ett leende som domnar bort. Orden som inte sägs. Ord som sägs men som vi inte förstår. Sophie ser mer än vad hennes pappa tror. Pappans ångestfyllda tillvaro i relation till hans strävan efter att dölja sitt mörker för sin dotter. En pappa som älskar villkorslöst men samtidigt brinner inombords.
Att Paul Mescal blev Oscarsnominerad förvånar mig inte. Hans enastående skådespel fyllt av sårbarhet och känsla i scenerna tillsammans med Frankie Corio gör filmen alldeles storslagen. Havet som skvalpar, glassen som smälter och skratten från poolen skapar en genomgående ton av vemod och nostalgi. Men ändå har jag ont i magen. För det är ju något som inte står rätt till.
Det är en film som får mig att tänka på min egen pappa. Ibland kan jag kolla på fotografier från när han var ung. Se de ungdomliga dragen och ljuset i ögonen. En absurd tanke som slår mig hårt när jag får insikten att en förälder bara är en människa. Och jag vill fråga om hans liv. Veta mer om honom. ”Aftersun” är Wells känsliga men vackra sätt att ställa frågorna.
”Aftersun” lämnar mig med våta kinder och ett hjärtskärande önskan om svar. För någonstans försvinner Calum. Kanske dör han? Eller så dör en del av honom? En äldre Sophie, som nu har ett eget barn och partner, minns sin pappa. Hon ser honom stå på ett dansgolv med blinkande ljus och hög musik. Han dansar. Hon ser sig själv. Både som ung och som äldre. Hon ropar efter honom. Musiken blir högre. Han fortsätter dansa. Hon springer fram till honom. De kramar om varandra. För allt hon ville var att få vara nära sin pappa. Få veta vem han var. Få hålla om honom. Och det var allt han kanske också behövde. Men vi får aldrig svaren. Sophie får aldrig svaren. Kanske är det just det som är meningen.
