Drakar och improvisation i Linköping

I en stad långt borta där spexen sker på vers och där publiken kan bestämma vad som ska ske på scenen utspelar sig ett spex om hedniska irländare och imperalistiska romare. Lundagårds Johan Larsson har sett Linköpings studentspex och funderar om de gör något som går att importera till Lund.

Titel: Drakskepp och Druider eller en Helgonförklaring
Regissör: Frida Sandberg
Orginaluppsättning: 2022
Visas:11–25 februari, Forumteatern i Kårhuset Kollektivet, Linköping

”Drakskepp och Druider eller en Helgonförklaring” utspelar sig i det forntida Irland. Det var en tid då människor fortfarande drack trolldryck och ormarna fortfarande levde fridfullt på ön. I centrum för handlingen finns Patrik som har blivit skickad till Irland för att konvertera hedningarna men även att spionera åt romarna. Hans mål är inte enkelt och det görs inte enklare av att han blir kidnappad av vikingar och att han måste dölja att han är ett parmesan pucko (läs: romare) från Drottning Angias som styr över Irland med en järnhand. Men Patriks mission är bara en del av spexets virriga äventyr. Utöver det bjuder spexet på en trubadurs kamp för att äntligen lyckas skriva sitt magnum opus och en förklaring till varför Loch Ness-odjuret bor i Skottland. 

Linköpingsspexets skämt refererar till populärkultur i något större utsträckning än vad som görs i Lund. Skillnaden är kanske inte markant men när spexet skämtar om en meme man minns från mellanstadiet kan man inte göra annat än att skratta. De flesta kommer förstå deras parodi av “the Matrix”, desto färre kommer att förstå skämten om Linköpings fakulteter. De vek sig inte heller från att tala ut om samhället genom att kommentera att en karaktär är “Mer destruktiv än [energibolaget, reds. anm.] BP” och att stora delar av Bibeln består av kvinnoförakt – även om skämten överdriver sanningen så får det spexet att upplevas som  kritiskt. 

Det som förgyllde kvällen var publikinteratkitonen. I Lund är vi vana vid omtag på kupletter, vi är mindre vana att någon i publiken plötsligt skriker “Byt plats!”. Lite senare skriker någon “Större penna” och plötsligt kommer en större penna ut på scenen. De roligaste stunderna i spexet kom från dessa utrop som tvingar skådespelarna att hitta på något nytt. Ibland de förberedda, men jag blev också mäkta imponerad när en skådespelare uppenbart lyckades improvisera fram en visa om någons stora mamma. Även kupletterna fick unika omtag med ny melodi vilket förvånade mig. Utöver det så var omtagen relevanta till berättelsen vilket hör till ovanligheten i Lund. Detta var förvisso uppfriskande men jag saknade de fånigare omtagen som görs i Lund. 

Precis som i de bästa spexen i Lund gjorde tekniken och dekoren det lilla extra för att göra spexet minnesvärt. Dekoren må ha återanvänts under varje akt, men det glömdes snabbt när ett drakhuvud tittade ut över scenen. Jag har sett allt från elefanter till flygande älvor på spexscenen men aldrig har jag sett något liknande till en drake med inbyggd rökmaskin och glödande ögon. Draken utgör ytterligare ett bevis för mängden tid, kunskap och passion som låg bakom spexet – på en nivå som går långt över vad som kan förväntas av en ideell ensemble.

På vägen tillbaka till Lund så funderar jag över vad Lunds spexscen kan lära sig av Linköpingsspexet. Linköpings spex uppnår, trots att det är det största spexet i staden, en närhet till publiken som spexen på Stora scenen i borgen bara kan drömma om. Synen på omtag som något som sker genom framträndandets gång och som kan vara simpla hade kanske också utvecklat våra spex. Om detta är något Lunds spexscen ska sträva efter är svårt att svara på. Det ligger nog något i att det finns olika skolor av spex så att det går att njuta av varandras olikheter. Enda som är säkert är att detta inte är det sista Linköpingspexet jag ser.