Det är lätt att fly in i det förflutna när framtiden känns mörk. Lundagård dyker ner i nostalgin med hjälp av statsministerns favoritbok.
Inför coronapandemins slut glödde ett kort, hett hopp om framtiden – något som snabbt släcktes av Rysslands invasion av Ukraina. Och förstås den ekonomiska kris som följt i dess fotspår: över 90 procent av EU-medborgare ser prisökningar som sitt största orosmoment, enligt en nyligen offentliggjord opinionsundersökning från Europaparlamentet.
Inför en så dyster samtid, där hoppet om framtiden mest består i att saker inte ska bli ännu värre, är det lätt att i stället fly in i det förflutna, till tanken om en enklare tid.
En nostalgisk trend har redan märkts av i ett par år, även om den nu tycks bli alltmer intensiv. På sociala medier har rörelsen Arkitekturupproret, som kämpar för en återgång till hur arkitektur såg ut före modernismen, fått stort genomslag. Nostalgi över mer närliggande fenomen syns på modefronten, där 90-talsvurmen nu börjat ge vika för det tidiga 00-talets tacky estetik.
Inom film och tv satsar bolagen stort på redan etablerade berättelser. Under de senaste åren har vi sett klassiker från Sex and the city till Star Wars återupplivas. Nästan oavsett kvalitet är det trygga pengar för produktionsbolagen när tittarna söker något tryggt och bekant från en svunnen tid.
En sådan nyfilmatisering vi kanske kan se fram emot under kommande år är av romanen En förlorad värld (på engelska Brideshead revisited). Boken konverterades till rörligt format första gången 1981, då som tv-serie, och fick stort genomslag. 2008 filmatiserades den igen, denna gång som långfilm, och sedan några år tillbaka planerar Call me by your name-regissören Luca Guadagnino en ny tv-serie baserad på boken – även om nysatsningen tydligen har stött på rejäla budgetproblem.
En förlorad värld följer den desillusionerade översten Charles Ryder som återvänder slottet Brideshead under andra världskriget. Minnen av tjugotalets studenttid vid Oxford sköljer över honom – en tid som i hög utsträckning också tillbringades just på Brideshead med vännen (eller var de kanske mer än vänner?) Sebastian.
Romanen publicerades redan 1945, vilket inte är en slump. Bokens författare Evelyn Waugh var djupt påverkad av hur andra världskriget påverkade det brittiska samhället och flydde ner i romantiska minnen av sin egen studietid under det glada tjugotalet.
En förlorad värld är urtypen av den nostalgiska romanen. Nutiden, ett grådaskigt fyrtiotal, kontrasteras hårt mot tjugotalets bekymmersfria adelsmiljö. Nostalgin ligger på flera plan – både över en förlorad ungdom, men också över vad den konservative Waugh uppfattade som en förlorad kultur när medelklassens uppgång cementerade den brittiska överklassens reträtt.
Nostalgi är dock inte ett apolitiskt koncept – En förlorad värld är exempelvis en hyllning till ett överklassliv som försvunnit. Det är kanske inte heller konstigt att Evelyn Waugh, själv sprungen ur den brittiska eliten, nostalgiskt blickade tillbaka på en i hans ögon bättre tid.
Men även de som borde omfamna samhällsförändringen tycks ha blivit obekväma av den fart med vilken den kom. Detta är ett tema som delvis utforskas i den nyutkomna antologin Radikalism och avantgarde: Sverige 1947 – 1967.
Lundaprofessorn Svante Nordin ägnar några stycken av sitt kapitel i antologin åt nostalgin över det gamla. Nordin tar särskilt upp de författare som under 50- och 60-talens utveckling i stället började romantisera sin barndoms bondesamhälle – fattigare, kanske, men i grunden mänskligare.
Än i dag används ibland Lindgrens ”Bullerby” som ett ideal, en idé om det trygga, idylliska Sverige.
Här finns exempelvis Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Astrid Lindgren för att nämna några. Deras motstånd mot samhällsomvälvningarna tog sig bland annat uttryck just genom de lantliga miljöer som författarna beskrev. Än i dag används ibland Lindgrens ”Bullerby” som ett ideal, en idé om det trygga, idylliska Sverige.
Författarna från efterkrigstiden kände sig som främlingar inför en samtid i snabb förändring. Det fattiga landet Sverige utvecklades i rask takt till en modern välfärdsstat, samtidigt som kulturella influenser från USA, snarare än de europeiska grannarna, dominerade. Denna längtan, om än inte lika påtaglig, tyder ändå på att nostalgin inte bara har materiella orsaker. Harry Martinson, som växte upp föräldralös på den fattiga svenska landsbygden, hade nog det moderna samhället att tacka för mycket.
Ändå verkar det förflutna ha en förhäxande makt. Kanske hänger det samman just med att de senaste hundra åren har inneburit så massiva förändringar – att drömma sig tillbaka bara några decennier är inte bara att romantisera en annan tid; det är att föreställa sig en helt annan värld med förutsättningar som är nutiden fullkomligt främmande. Då blir det lätt att fantasin får löpa fritt.
Ett exempel på detta är Sveriges statsminister Ulf Kristersson. Inspirerad av just En förlorad värld, som han återkommande har tagit upp som en av sina favoritböcker, klädde han sig under tonårstiden i tweedkostym och drömde om en klassiskt borgerlig livsstil av engelskt snitt (allt enligt en intervju med magasinet Café inför valet 2018).
Tillsammans med den nära vännen (och sedermera nationella säkerhetsrådgivaren) Henrik Landerholm reste han iförd sin tweedutstyrsel på 80-talet till Oxford för att själv få uppleva den mytomspunna miljön. Att Waugh skildrat just en förlorad värld verkar inte ha nått fram till den blivande statsministern, som blev mäkta besviken när staden visade sig ha mer gemensamt med vilken svensk småstad som helst än det klassiska ideal som Waugh målat upp.
Ulf Kristerssons oxfordresa är talande för riskerna med att alltför mycket ge sig hän åt nostalgin. Den värld man drömmer om är ju borta, om den ens någonsin fanns på det sätt man föreställer sig. Kanske är det något värt att minnas även för alla de som i dag romantiserar ideal hämtade från det förflutna – oavsett om det rör sig om kläd- eller byggstil, eller gamla imperiedrömmar.
Att framtiden just nu ter sig dyster behöver förstås inte betyda att det faktiskt blir så. 1959, fjorton år efter att En förlorad värld först publicerades, skrev Evelyn Waugh ett förord till den reviderade upplagan. Där menar han att boken var ett begravningstal till en tom kista – den överklasskultur som han varit övertygad om gått förlorad för alltid, visade sig efter 1945 ha klarat sig helt okej.
Den brittiska överklassen åsido så är detta hoppingivande även nu – kanske är allt vi i dag finner fruktansvärt och obehagligt inte mer än en parentes. Vi ska nog vara försiktiga med begravningstalen ett tag till.
