När stora konstnärer och musiker knarkar är det en del av det estetiska uttrycket. Men hur är det för oss "vanliga dödliga"? Lundagårds kulturkrönikör Theo Selimovic reflekterar över ett godtyckligt moraliserande kring droganvändning.
För första gången har vi fått en debatt om knark i svenska finrum som inte är förtryckande moralpredikan. Jag tänkte därför uppmärksamma en irrationell uppdelning mellan folk och folk som fortfarande görs i gemene tanke – att det är inte är okej att knarka fram tills att man blir stor konstnär, efter vilket det bara är naturligt.
Det är obestridligt att knark, särskilt psykadeliska droger, har haft en enorm påverkan på de estetiska disciplinerna – måleri, musik, film. Om inte Beatles tandläkare hade gett dem LSD utan deras kännedom hade de aldrig gått från pojkband till Magical Mystery Tour. Kendrick Lamar och MF DOOM omhuldar sin marijuana. Ingen Basquiat utan PCP. Vad hade Voltaire varit utan sina ca. 30 koppar kaffe om dagen? Listan kan göras oändlig.
Väldigt få människor har några problem med Beatles knarkande, eftersom vi accepterar att för mycket konst har knark varit en nödvändig förutsättning. Vi vill ha Beatles och stor konst, så vi ser blint på deras knarkande, för det är ju okej när den används till ”rätt sak”. Det är som att när man väl har blivit känd och producerat ett viktigt verk, så gäller inte längre moralen.
För vanliga dödliga människor är det en stor synd att knarka. Men för en kändis (förutom programledare för Wild Kids då) är ett vardagligt bruk nästintill förväntat.
Denna godtyckliga moraliska bedömning, där vi bedömer en handling olika utefter dess konsekvenser även om agenten har samma ändamål och förutseende, är uppenbart problematiskt. Om vi accepterar att knarkande i vissa fall är en nödvändig förutsättning för att stor konst ska skapas, vilket det verkar, och vi ser stor konst som ett eftersträvansvärt mål, så måste också vardagligt knarkande vara accepterat eftersom vi inte i förväg kan veta vem som kommer skapa ett viktigt verk. Hade vi vetat hade SKM, Statens Knarkliga Myndighet, kunnat sanktionera konstnärligt knarkande och ge alla framtida Hendrix en månatlig dos LSD. Men så är inte fallet. Okunskap är frihetens främsta argument.
Det går inte heller att rycka på axlarna. Man skulle kunna säga att vad kändisar gör är irrelevant för ens egna liv. Att ens bror blir heroinist är däremot livsomvändande. Våra moraliska bedömningar av ”vanliga” människor görs eftersom deras val har en verklig påverkan.
Tanken är mycket rimlig, men det bortser från den romantisering som ändå görs av erkänt drogpåverkad konst. Bilden av Basquiat som förbereder en ateljé med rödvin, gräs, och kokain och sedan stänger in sig och skapar makalös konst har en oförnerklig tjusning. Att vi bryr oss är ett faktum, och likaså är kändisskapets knarkande moraliskt sanktionerat.
Detta är, uppenbarligen, en ohållbar postition. Antingen gäller det absoluta förbudet mot knark för alla; i så fall borde vi frysa ut kändisar med samma förakt som vi behandlar pundare när vi delar upp deras parkbänkar. Eller så är det okej för alla. Om nu knark är en nödvändig förutsättning för stor konst, måste vi alltså välja mellan Beatles och knarkmoraliserande. Ni kan ju gissa vad min position är.
