Vad har egentligen hänt med studentmössorna? Lundagårds Sebastian Kaspár skriver i ett brev till finska Studentbladet om huvudbonaden som försvann och valet att stanna i Lund.
Fotografier från förr skildrar en tid då studentmössan var en vedertagen del av studentens skrud. Som ett akademiskt adelsmärke signalerade den en viss status. Enbart den lärde hade rätt att bära den, något man gärna gjorde rakryggat. Numera tycks mössan ha förpassats från huvudet till hatthyllan. Kanske beror det på att den miste sin exklusivitet när högre utbildning blev tillgänglig för fler. Kanske är den bara otymplig – eller till och med ful.
Mig veterligen finns den svenska upplagan av studentmössan enkom i den äggskalsvita, sedermera missfärgade, versionen. Traditionen att bära mörkblå studentmössa under vinterhalvåret ska ha upphört i Lund någon gång i början på förra seklet. En mer nymodig tradition är studenternas val av kokard (den lilla knappen strax över mösskärmen). På min gymnasieexamen hade jag en så kallad “royalblå empir” som skulle signalera att jag var samhällsvetare. Rätt lame om du frågar mig. Sedan dess har jag bytt ut den mot den klassiska designen enligt förlaga från 1800-talet.
Personligen hade jag gärna klätt mig i studentmössa oftare. Är du inte fanbärare, teknolog eller körsångare är det hursomhelst en sällan förekommande förmån att få bära den. Det är inte ett plagg man bara slänger på sig i förbifarten, utan något du kröner hjässan med inför de allra högtidligaste arrangemangen. Sedan jag började studera i Lund har jag burit min studentmössa blott två gånger. Den ena gången som marskalk, den andra gången på en begravning.
Lärdomar finns därmed att dra från Finland. Vi lundensare behöver bli bättre på att tillämpa de traditioner som gör oss unika. Vore det inte för dem hade vi lika gärna kunnat plugga utomlands. Eller hade vi? Jag delar uppfattningen att ansökningsprocessen till utbytesprogrammen är minst sagt kafkaartad. Samtidigt vet jag inte om jag ens hade velat studera någon annanstans, där studentmössorna är rektangulära och har tofs.
Trots att jag bott i Lund i flera år har jag aldrig längtat härifrån. Samtidigt har de flesta i min vänskapskrets gjort mer eller mindre lyckade försök att ge sig av. Man väntas nästan göra det. Därför blir jag en aning defensiv när någon frågar om jag ska på utbyte. “Nej, det blev inte så”. Det känns som ett beslut jag måste försvara, eller åtminstone förklara. Att välja bort den stora vida världen för Skånes trygga hägn kan kanske tyckas vara lite märkligt. Samtidigt är jag lite stolt över att bli kvar. Att växa in i sin studentstad och dess seder är en erfarenhet lika god som någon. Jag får bara se till att ta på mig studentmössan lite oftare. Och omvärlden? Den går ju alltid att besöka, på studieresa eller på semester. Kontinenten är inte längre bort än Lunds centralstation.
Är utbyte ett krav för utlandsbesök, eller har ni även möjlighet att göra kortare studieresor, liksom vi?
