Trots Sveriges blygsamma invånarantal och ringa yta finns det mycket att vara stolt över som svensk. Eller? Lundagårds utbyteskrönikör Vera Svahn har insett att hon haft fel – och reflekterar över resan till ödmjukhet.
Mitt i särklass svinigaste drag är att jag hemma i Lund stör mig något ofantligt på utbytesstudenter. Min kollega Sebastian Kaspár skrev för några veckor sedan träffande om varför det är jobbigt att anpassa sig till den flock av internationella studenter som kommer till Lund. Nationerna och kårerna kommunicerar allt oftare på engelska för att inkludera de nykomna utlänningarna. Men vi studenter, vad gör vi för att välkomna dem? Förmodligen är det bara lathet och ovilja att anpassa sig som gör att vi helt enkelt inte anstränger oss för att lära känna våra utländska vänner, konstaterade Sebastian.
Personligen försöker jag motivera mitt sviniga beteende med att intala mig att utbytesstudenterna är störiga. En sak jag noterat är att de inte kan hålla klaffen om sitt hemland. Jag bryr mig inte om att ni inte kör manuellt växlade bilar i Spanien! Jaha, ni har giftiga ormar i Australien? Vad intressant. Varje gång jag får höra någon random fakta om ett annat land tänker jag på filmtiteln He’s Just Not That Into You från 2009. Sluta försöka! Jag bryr mig inte om att lära mig mer om Tysklands drogpolitik eller Kanadas nationalrätt. I’m just not that into you!
Men att plugga utomlands har gjort mig ödmjuk. I en heterogen miljö av utbytesstudenter är den enda gemensamma nämnaren just detta – att vi inte kommer från det land vi just nu befinner oss i. Samtalsämnena leds därmed naturligt in på våra respektive nationella olikheter. Jag finner mig själv försöka förklara kollektivavtal på engelska (lättare sagt än gjort) och beskriva svensk fikakultur med stor entusiasm. Ni anar inte hur många diskussioner jag haft om IKEA, köttbullar och vintersporter.
Mottagandet är ofta ljummet. Nästan tvångsmässigt fortsätter jag kläcka kul Sverige-kuriosa. Men folk vet helt enkelt för lite om Sverige för att det ska vara roligt. Amerikanerna, kan jag meddela, är värst. Häromdagen möttes jag av ett förvånat ansikte när jag påminde om att ABBA är från Sverige – ”I knew they were from Europe, but I didn’t know they were from Sweden”. Inte ens mitt starkaste kort, ABBA-kortet, kunde bevisa att Sverige som land gjort avtryck på något sätt.
Och förresten: vad är det för en perverterad maktdynamik inblandad där jag, en simpel svennebanan, kan redogöra för USA:s elektorssystem och hur en Thanksgiving-middag går till, men att en amerikan inte ens vet att ABBA är från Sverige? Förolämpad och skamsen inser jag att mitt hemland trots allt är en liten, liten prick på kartan. De flesta vet faktiskt inte ens skillnaden mellan oss och våra nordiska grannländer.
Så, som Lundagårds självutnämnda Storbritannien-korrespondent, kan jag meddela er mina landsmän: det är dags att se sanningen i vitögat och kliva ner från de höga hästarna. Kära Sverige – omvärlden is just not that into you.
