Pretentiösa ämnen med oklar koppling till arbetsmarknaden – eller bildning som ger unika och viktiga kompetenser? Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Emilia Fougstedt skriver om humaniorans låga status.
Stämningen är nervös på mitt första seminarium i idé- och vetenskapshistoria i LUX lokaler i mitten på oktober. Tappra försök till diskussioner om diverse antika filosofer och 1800-talets biologi avlöser varandra. När någon under seminariets skälvande avslutande skeende frågar vår lärare när och varför humaniora egentligen blev en mjuk vetenskap, underlägsen naturvetenskaperna, blir det äntligen liv i diskussionen till slut.
Jag har alltid varit säker på att jag vill plugga humaniora. Även om jag aldrig riktigt känt att jag har haft min framtida arbetsmarknad på min sida, så har min dragning till de humanistiska ämnena varit för stark för att ignorera. Trots det hör jag ofta mig själv ursäkta och skämmas över mina studieval, och säga att jag mest av allt önskar att jag var bra på matte och intresserad av ekonomi – allt hade ju blivit så mycket enklare då.
Offerkoftan må vara den kofta jag avskyr mest, men emellertid är det svårt att ta sin utbildning på allvar när det känns som att få andra gör det. Att på sin höjd ha tre föreläsningar per vecka samt en månad utan schemalagd undervisning per termin, är inte värdigt ett kandidatprogram på Lunds universitet.
Enligt The New York Times har de humanistiska vetenskaperna länge varit ifrågasatta, och antalet studerande inom fältet har halverats i USA sedan 60-talet. Till följd av detta har finansieringen av humanistiska utbildningar minskat. Jag är för den fria marknaden och förstår att forskningsfält med färre studenter kommer erhålla mindre kapital än de utbildningar som lockar fler. En rapport från Svenskt Näringsliv förtäljer däremot ett bristfälligt system som knappast verkar enligt reglerna om utbud och efterfrågan. Humaniorastudenten väljer oftare än andra att hoppa av sin utbildning samtidigt som humaniora tillhör de fält i Sverige som har lägst ersättning per student. Utan rätt resurser och stöd kan vi vara säkra på att humanister aldrig kommer ha en ärlig chans.
En problematik som hemsöker många humanister är att de ofta saknar en rak koppling till arbetsmarknaden. Efter en kandidat i filosofi väntar sällan en anställning som filosof. Det kan göra det svårt att se hur humanister konkret ska bidra till samhället efter sin examen. Trots viktiga kompetenser som kreativitet, kritiskt tänkande och goda språkliga kunskaper, är det fortsatt svårt att se humanister som samhälleliga tillgångar i stället för pretentiösa bildningsnarkomaner. Å andra sidan, om vi nu skulle vara ett gäng pretentiösa bildningsnarkomaner, är det så fel?
Någonstans på vägen har jag ändå blivit tillfreds med det ständiga kriget med mig själv kring mitt val av utbildning. Vi humaniorastudenter måste stå upp och kräva mer av vår utbildning. Resan mot humanioras stärkta status börjar tveklöst på våra lärosäten.
