Dagens relationskultur omfamnar närhet och närmar sig distansförhållanden med skepsis. Men Lundagårds kulturkrönikör Clara Castenfelt slår ett slag för de dolda fördelarna.
Jag och min första pojkvän fick en sommar fylld av separationsångest och gråt tillsammans innan han flydde sina demoner (ni vet, de man hinner samla ihop i en vit Stockholmsförort när man är femton) till Kiruna. Han hävdade att ’det bara skulle bli jobbigt annars”. Kärlekslivet började inte strålande, och ordet ”distans” associerade jag länge med försummelse och hjärtekross.
Min nuvarande pojkvän kom fram till mig, på en tågstation i samma förort, och bad om mitt nummer. Ja, ni läste rätt – han kom fram, nyfiket och modigt, likt ett rådjur på mammas gräsmatta en disig vårmorgon. Själv var jag bara två veckor ifrån ett potentiellt alkoholiserat och promiskuöst studentliv i Lund, men nornorna spårade snart ur mina planer. Vips så satt vi på en vietnamesisk restaurang med sojamarinerade pak choi i munnen och ettårspresenter i fickorna. Och tro det eller ej – större delen av detta glada år hade vi tillbringat 60 mil ifrån varandra.
Så hur gör vi det så graciöst, när den vedertagna åsikten är att distans är förjävligt? Svaret är ”vana”. Vi blev nämligen separerade innan vi blev ihop. Kort efter att jag klev in i Lunds studentliv gjorde han det samma på KTH. Det var allt vi båda längtat efter. Istället för att krampaktigt hålla fast i din partner, låt dem springa iväg lite! Det är en uppfriskande förändring från den ständiga samhörighet som samhället ofta förväntar sig av par. I en värld där människor ofta flyttar för arbete och utbildning, kanske det är ett spännande steg framåt att utforska nya platser medan man är kär?
Jag säger inte att distansförhållanden är felfria koncept. Hjärtat värker absolut efter några veckor utan honom. Men det, i sin tur, gör att vi aldrig riktigt blir trötta på varandra. Vi uppskattar att gå på dejter, festa ihop, äta god mat och sova tio timmar om dygnet ännu mer just för att vi inte lever på varandra hela tiden. Vår relationskulturs besatthet av konstant kommunikation gör mig illamående. Tvåsamhet i all ära, men bilden av att det är orimligt att ha en lycklig relation på den andra änden av det spektrumet har jag svårt för.
Det främsta jag kan rekommendera med distansförhållanden är det sociala oberoendet. Jag är stolt över att jag lätt kan identifiera vilka vänner som är mina, hans och gemensamma. Att mitt liv är mitt eget och blir berikat av, istället för oskiljaktigt ihopgeggat med, min partner. Jag vet så många mardrömshistorier om människor som tappar massiva delar av sina sociala sammanhang på grund av misslyckade relationer. Jag vägrar, helt enkelt.
Om några år, när jag ligger på soffan i vår gemensamma lägenhet med en dum, spinnande orange katt i knät, är jag övertygad om att vi båda kommer att tacka våra lyckliga stjärnor för den självständighet vi får just nu. Och om du läser det här: hej, jag älskar dig, vi ses om 2,5 veckor.
