Hur gör man för att komma till freds med sina val? I ett brev till Lundagård skriver finska Studentbladets Sofia Ahläng om kriser av olika slag, och om att acceptera vad det är man faktiskt vill göra.
Jag kan absolut känna igen mig i känslan av att behöva försvara varför jag inte valt att åka på utbyte. Det har egentligen inte hänt särskilt ofta att jag faktiskt blivit ifrågasatt, så snarare är det väl så att jag känner att jag behöver försvara mitt val för mig själv. För det känns ju som att jag går miste om något som man borde göra. Eller inte något man borde göra, något jag borde göra. Och som svar på din fråga så är åtminstone inte jag medveten om att det skulle finnas andra möjligheter än utbyten om man vill ta sitt studerande utomlands, så det har inte riktigt funnits kompromissmöjligheter där heller.
Det känns någonstans som att jag sviker mig själv, eftersom jag en gång verkligen ville åka på utbyte. Eller trodde att jag ville. För att jag borde vilja. Men den här känslan har lagt sig i takt med att jag har accepterat att jag faktiskt inte vill, för att det helt enkelt inte passar mig.
Nu för tiden känner jag att jag vill passa på att vara just här i Helsingfors under just den här perioden i mitt liv, för jag har inga planer på att bo på samma ställe mer än en gång i mitt liv. Det är ändå bara fråga om fem år. Efter det kommer jag göra något annat, någon annanstans. Jag hinner åka till andra ställen och göra andra saker, men det är bara just nu som jag är här. Lite mindfulness, liksom.
På tal om att det bara är fråga om fem år så har det på sistone slått mig att det inte alls är fråga om fem år längre. Egentligen är det ju bara lite mer än ett år jag har kvar av min utbildning, och med det (om saker går som jag vill) min tid i Helsingfors. Den här insikten väckte många känslor hos mig. Först och främst får jag ju lite ålderskris. De där coronadrabbade åren där allt försiggick på distans gled förbi som en feberdröm, och jag närmar mig nu 23 – den ålder då jag tar min examen (ta i trä), och den ålder som kändes så extremt avlägsen när jag först började studera.
Jag känner också att jag nu för första gången står inför en oviss framtid där allt verkligen är på mitt ansvar. Pappa staten kommer inte betala min hyra längre och det finns inte längre någon utstakad väg jag ska gå. Så som det alltid har funnits när jag gått i skolan. Gå i skolan och studera känns tryggt, det vet jag hur man gör. Men man kan inte göra det hur länge som helst, och den dagen skrämmer mig.
Slutligen får insikten om att jag inte längre har fem år kvar mig att bli mer melankoliskt inställd till mitt studieliv. Det känns som att det redan är över, och att jag lika bra kan vänja mig vid det redan nu. Det är förstås både tragiskt och kontraproduktivt att tänka så. I stället borde jag ju se till att få så mycket ut av den sista tiden som möjligt. Jag jobbar på det.
Hur går det med din studietid, börjar du se slutet? Och hur känns tanken på det som finns på andra sidan studierna?
