Ojämställdheten spökar fortfarande i Sverige, både inom akademin och i arbetslivet. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Hedda Älveby känner oro över sin egen framtid.
Jag blir arg när jag ser grabbarna som får fina jobb och skriver viktiga uppsatser. De har liksom jag flyttat ner till fina studentstaden, de har köpt sig en axelremsväska i läder som de kastar över axeln innan de med gängliga manchesterprydda ben kliver på cykeln och i ilfart susar i väg. De är inne på mitt territorium och instinktivt blir jag fientligt inställd när jag ser dem. Jag trycker ner min egen axelremsväska i läder i korgen och cyklar efter med stabbiga ben men inte ens i skolan, duktiga flickors elitsport, ser det ut som att jag kommer vinna i praktiken.
Ser man till statistiken vilar min fientlighet och skepsis på inbillad grund. 61% av Sveriges inskrivna studenter är faktiskt kvinnor, men samtidigt är fortfarande 71% av professorerna män. Kvinnorna är flest i inom nästan alla studieinriktningar förutom teknik, naturvetenskap och industri och har stått för över hälften av alla inskrivna studenter i Sverige sedan 1977 och ofta sägs det att ett stort skäl till att så många kvinnor studerar är för att det är de som tjänar mest på det i längden men sysselsättningsgraden är fortfarande drygt 6% lägre än bland männen.
Bland de examina som kvinnor plockar ut är nästan hälften yrkesexamina inom vård och omsorg, pedagogik och administration. Fält som av olika skäl alltid varit kvinnodominerade och nu har akademiserats på gott och ont. HR-ansvariga, undersköterskor och förskolepedagoger har ersatt hembiträden, sekreterare och dagmammor. De nya titlarna och yrkeslegitimationerna medför vissa rättigheter och tryggare anställningar men ändå har inte frågor om löner, arbetsförhållanden och arbetstider följt med i utvecklingen från ”kvinnogöra” till specialkompetens.
I synnerhet universiteten huserar nästan övertydliga interna kontraster mellan grundnivå och toppjobben. Det räcker att komma upp på forskningsförberedande masterprogram innan männen har kommit i kapp antalet kvinnor eller blivit fler.
Arash Nekoei, docent i arbetsmarknadsekonomi vid Stockholms Universitet, säger 28/2 i DN att det är i hemmet och i relationer med andra som könsdiskrimineringen numera har sitt starkaste fäste när det i lagtexten är mer utjämnad. Det ligger något i det, för värsta man kan göra för sin karriär som kvinna oberoende av bransch är att fylla 30 år, lösa konflikter på arbetsplatsen, få barn, inleda en relation med någon med högre lön eller gud förbjude: råka utbilda sig för mycket.
För första gången upplever jag att jag i min framtidsutsikt och mina val påverkas av mitt kön. På ett sätt känns det som att oavsett vilka val jag gör kommer mitt liv att styras i andra riktningar av faktorer strax utanför mig själv. Egentligen är det ett smärre mirakel och ett uttryck för något uppenbart naivt i mig att detta inte verkat som en faktor förrän nu. Det känns som att jag med stormsteg närmar mig alla de kvinnor som man sett sjukskrivas för det ena eller andra. Jag skäms över att jag fruktar samma öde. De har liksom jag trevat inför en oformlig framtid.
