När kulturskribenterna bara kollar på varandra trängs resten av offentligheten in i ett trångt hörn. Lundagårds kulturkrönikör Olof Bärtås om vad kultursidorna kan vara.
Journalistik har ett särskilt sätt att arbeta med tid. Richard Swartz har en gång skrivit, med parafras på Stig Dagerman, att journalistik handlar om att komma för sent så tidigt som möjligt. Om journalistiken kommer en vecka för sent är han inte längre journalist utan historiker. ”Ty först tidens gång tillåter någorlunda den överblick och fullständighet som är nödvändig för historikern och som journalisten aldrig har. ”
Jag har länge tänkt på kultursidorna som lite fastklämd mellan de bilderna. Av att å ena sidan givetvis följa journalistikens logiker: man får inte komma för sent till en debatt. Aktualitet genomsyrar och skapar relevans för alla texter. Men å andra sidan med ett visst svängrum. Kultursidan har, genom sin dialog med kulturuttryck från skiftande tider och rum, delvis andra möjligheter. Delvis andra metoder.
Men i en av de senaste debatterna som förts har vi mest trampat upp gammal jord. Det började med en krönika i Expressen, av poeten Malte Persson, om att vi kanske borde införa en särskild sexbilaga i tidningar för att slippa kulturjournalisters återkommande debatter om kärlek och sina relationer och sexliv. Och sedan dess har debatten om kulturskribenters egen plats på kultursidorna återuppväckts.
Litteratur- och teaterkritikern Mikaela Blomqvist svarade i GP, inte helt oväntat, att journalisters självcentrering är intetsägande: ”Det är att felaktigt förutsätta att man är intressant.” Frågan, den där grumliga bottensatsen som alltid återkommer i debatter av detta slag, är: Vad är intressant att skriva på en kultursida?
Eller om frågan ska formuleras med mer idealism: Vad är syftet med en kultursida?
Kultursidan borde inte aktivt sträva efter att stå utanför samtiden – det vore inte önskvärt – men den har potentialen av att fungera som något annat än ett samtidens lackmuspapper, ett kluster av ögonblicksbilder, där alla texter som publiceras är lika mycket uttryck för en och samma trend. Nej, ”svängrummet” öppnar för andra riktningar och perspektiv – andra källor till kunskap.
Jag tror inte att problemet är, eller aldrig har varit, att man diskuterar specifika ämnen som förstås som nya (eftersom de inte är nya) om så nu är kärlek, sexualitet eller familjebildning. Problemet är metoden. Ämnena diskuteras allt för sällan med utgångspunkt i någon annat än skribentens egna erfarenheter och resultaten blir för begränsade anspråk.
En växande stötesten är krympandet av journalisters tolkningsramar. Vi kulturjournalister läser bara varandras texter och svarar bara på varandras texter. När själva kulturen försvinner från kultursidans samtal trängs offentligheten in i ett trångt hörn, och där kommer få nya intressanta tankar formuleras.
Ja, för ett verkligt intressant samtal om samtiden kräver att kulturskribenten låter vår tid möta något annat än sig självt.
Kanske kan detta vara funktionen av kultursidan: en plats i offentligheten som fortfarande har minne av det förflutna?
