”Var de nassar eller?” brukar studenterna fråga Katja Frank Waisman, student vid Lunds universitet. Hon är trött på ifrågasättandet av hennes argentinsk-judiska bakgrund.
Jag har lagt märke till ett nytt fenomen sedan jag började på universitetet – jag får numera regelbundet frågan om min släkt var nazister. Såklart vet jag var tanken kommer ifrån. De ser en blek blondin med argentinsk bakgrund. Suspekt värre, tänker somliga. Första gången det hände blev jag bara förvånad; tanken hade aldrig slagit mig. Min argentinska släkt är judisk. Det har gått mer än ett sekel sedan de flydde från pogromerna i dåvarande Ryssland, men jag kan fortfarande deras namn – Waisman, Musicante, Alterman, Silverbach, Manilov, Pann, Lianski, Lerner. Det vet förstås inte den som ställer frågan, men jag kan ändå inte låta bli att undra vad som får en person att slänga ur sig något sådant: ”Var de nassar eller?”
Kanske är det något i universitetsmiljön som frammanar det. Med 30 hp historia och en biografi om Adolf Eichmann i bagaget känner sig studenten redo att syna sin omvärld i sömmarna. Ett ytligt lager av kunskap gömmer ett betydligt luddigare inre. För den som saknar förståelse för historien existerar den väl bara som fakta i böcker och retoriska redskap i någon slags episk debatt. Och av någon anledning upplever jag alltid den här konversationen som en debatt. Det är alltid något triumferande i blicken när frågan ställs, som att frågeställaren hittat min svaga punkt och lyckats sätta dit mig. ”Din släkt var massmördare. Var så god och motbevisa”. Plötsligt ska jag argumentera för min familjs oskuld. Det är ett historielöshetens uno-reverse.
Här spökar också en påtaglig eurocentrism. Majoriteten av Argentinas befolkning är ättlingar till europeiska invandrare och kolonisatörer. Argentinas judiska befolkning är den största i Sydamerika och den sjätte största i världen. Invandrarnas kulturer har smält samman med ursprungsbefolkningarnas och skapat något nytt, unikt och komplext. Att hela det argentinska folket skulle kunna kokas ned till de nazistiska krigsförbrytare som tog sig dit efter kriget är absurt.
Jag kan nästan alltid bromsa den här konversationen så fort den börjar. ”Nazister? Nej, judar”. Men i enstaka fall slutar det inte så. Istället fortsätter frågeställaren: ”Är du säker, eller är det lögnen som berättats för att gömma sanningen?”. Här någonstans får jag ont i magen på riktigt, för här träder den explicita antisemitismen in på scenen. Det är en gammal, ihärdig föreställning – den lögnaktiga, slingriga juden, verklig eller påhittad. Min identitet ifrågasätts på ett alldeles vidrigt sätt. Hur ska jag försvara mig nu? Hela idén om en judisk identitet som täckmantel för att dölja en nazistisk bakgrund är så verklighetsfrånvänd att jag knappt vet var jag ska börja.
Jag vill tro att kärnan i vad som får folk att fråga ifall min släkt var nazister är okunskap och hybris. Viljan att få till ett ”gotcha!”-ögonblick får företräde framför risken att uppröra och såra. Säkert finns det också ett inslag av latent antisemitism, den där historielösheten som låter fördomar gro. 3 500 tecken är knappast tillräckligt för att nysta upp sörjan av förutfattade meningar och arrogans. Jag har i slutändan inga svar annat än detta: sluta.
Katja Frank Waisman
Student vid Lunds universitet
