I början var världshuvudstaden bländande. Nu får inte palatsen ens en blick. Lundagårds utbyteskrönikör Ingeborg Kindmark om att bli van vid det storslagna.
Två månader har gått på min praktiktermin i Wien. Jag är snart halvvägs. Tiden har virvlat förbi medan jag jobbat, gått på konserter, museum, barer och caféer. Promenerande längs de breda gatorna har jag upptäckt en stad som jag tidigare aldrig hade varit i, där storslagna byggnader i barockstil dyker upp runt varje hörn och där lägenhetshus från sekelskiftet skapar en fond av pastellfärger och karaktäristiska utsmyckningar.
Jag uttryckte min uppskattning för den vackra estetiken till en i kollektivet jag bor med. ”Ja, det är fint” instämde han, men tillade platt ”fast man blir van.”
Jag skrockade lite åt kommentaren och tänkte att så nog inte skulle vara fallet för mig – jag som förflyttat mig direkt från mitt slitna studentrum i the-greater-Sparta-area till världshuvudstaden Wien! Ett antal veckor senare, när jag inte längre aktivt lade märke till vår fiskbensliknande träparkett eller takhöjden på tre meter, började jag dock fundera på om det låg något i det han sa. Hade Wien börjat bli vardag?
Vid flytten var Wien som en blank canvas. Ett tomt, nästan bländande vitt blad, som bara låg och väntade på att fyllas av textrader. Åtta veckor senare tittar jag knappt ens upp på det vackra palats jag går förbi varje dag. Att Kate Winslet var där i februari för att spela in en ny TV-serie har jag nästan glömt. Min blick är riktad mot gatan, och med raska steg tar jag mig fram genom morgontrafiken.
Tanken har slagit mig när jag promenerar till praktiken och ser Donaufloden flyta genom staden, när jag går förbi den maffiga kyrkan Stefansdomen på väg till något ärende eller befinner mig i gamla byggnader där salarna är smyckade från golv till tak med målningar, skulpturer och kristallkronor: det som för två månader sedan var nytt, storslaget och främmande har sakta men säkert blivit bekant.
När jag påkommit mig själv att se både ikoniska landmärken och elegant arkitektur som en självklarhet undrar jag om jag råkat anammat min roomies inställning? Kanske hade hans kommentar stuckit ett litet hål i min svällande fascination och satt tonen för hur jag skulle uppfatta staden. Eller var jag trots allt inte immun mot vardagligheten, som kan få även kontrasten mellan brutalistiska studentboenden och pampiga slott att blekna?
Det stärker mig att känna att jag kan skapa en vardag på en helt annan plats, men jag blir också frustrerad på mig själv när jag tar mitt nya hem för givet. Kanhända att det är oundvikligt att den initiala förälskelsen mattas av med tiden. Min kompis kanske har rätt i att ”man blir van”. Men även om fascinationen avtagit är jag stolt över att det tidigare tomma bladet nu är fyllt av intryck, känslor och upplevelser – en text skriven av mig.
