Klockan tickar och tentamorgonen är snart här. Lundagårds studentlivskrönikör Erik Lindberg ska läsa ifatt kursen, men böckerna han tar från bokhyllan är inte i litteraturlistan.
Tentaskrivning om en om tre dagar. Tre dagar att absorbera den kunskap jag varit för lat för att ta till mig under de sex veckor kursen har pågått. Hög tid att börja läsa.
Väl framför bokhyllan sträcker jag mig dock inte efter kursboken. Den får ligga kvar i hyllan. Mot bättre vetande plockar jag istället ner Annie Ernauxs Omständigheter – årets Bok-reafynd. Jag ska bara läsa ett kapitel. Sen tar jag tag i tentaplugget.
Jag ska bara.
Omständigheter visar sig vara en medryckande bok. 128 sidor senare har jag vänt sista bladet. Det var den förmiddagen det. Två och en halv dag kvar till tenta.
På introduktionsföreläsningen till kursen jag ska examinera läste lektorn upp kursomdömen från tidigare studenter. Jag fnyste då åt vad jag ansåg vara självklara plattityder: Börja i tid. Vänta inte till sista veckan. Hur äter man en elefant? En bit i taget…
Jag skulle inte ha fnyst.
”Prokrastinering betyder att medvetet skjuta upp saker trots vetskapen om att det kommer leda till negativa konsekvenser”, läser jag på LU:s hemsida. ”Att prokrastinera är något som alla ägnar sig åt mer eller mindre. Studenter har dock visat ägna sig betydligt mer åt prokrastinering jämfört med andra.” Jaså, vem hade kunnat ana det.
Enligt LU:s hemsida beror studenternas benägenhet att skjuta saker framför sig på att omständigheterna för universitetsstudier ”ser lite speciella ut”: oregelbundna rutiner, låg grad av feedback, lång tid mellan examinationer – och en uppsjö av sociala distraktioner. Kanske har jag fallit offer för de speciella omständigheterna. Kanske är jag bara lat.
En dag kvar till tentan.
Jag återvänder till bokhyllan. Innan jag plockar upp kursboken bläddrar jag slumpmässigt igenom Bodil Malmstens loggböcker. Den här gången fastnar jag för ett inlägg titulerat Jag läser, försöker läsa, läser istället för. Läser istället för. Istället för det jag borde läsa.
Fan.
Tentan.
Tiden rinner iväg. Jag vet bara inte var jag ska börja någonstans. Resultatet blir att jag inte börjar över huvud taget.
Tick tack. Tick tack.
Tentamorgon. Klockan slår åtta. Provvakterna hasar omkring och viskar anonymiseringskoder. Jag vänder på första bladet i frågehäftet. Ögnar igenom uppgifterna. Jag känner igen allting. Det är precis vad vi har pratat om på föreläsningarna. Inga konstigheter. Ingenting obekant. Har man gjort vad man ska är tentan mycket enkel. Om man har läst.
Jag borde ha läst, försökt läsa, läst istället för.
