Engelskan har sedan länge varit akademins lingua franca. Håller svenska språket på att bli onödigt? Lundagård har mött docenten Patrik Fridlund, som anser att samhällsvetenskaperna borde bli bättre på att uppmuntra användandet av svenska – och andra språk.
Förmodligen var det någon gång mellan tyskarnas reträtt från Stalingrad 1943 och Hitlers självmord i april 1945 som den framtida svenska kulturella kursändringen beseglades. Det till grus sönderbombade Tyskland, som mer eller mindre frivilligt röstat fram historiens mest barbariska regim, lämnades därhän som kulturell och politisk förebild. I dess ställe framträdde den väldiga segrarmakten USA som svenskarnas internationella rättesnöre. Det lilla Sverige gick illa kvickt från ett germaniserat till ett anglifierat land där engelskan övertog tyskan som svenskars naturliga andraspråk.
Och här sitter vi två, tre generationer senare och glor på amerikanska TV-serier, lyssnar på amerikansk pop-musik, följer amerikanska kändisars sexliv, diskuterar amerikansk politik och läser amerikanska författare.
Likväl har engelskan i flera avseenden totalt övertagit inte bara de andra europeiska kulturspråken, utan även svenskan inom akademin. Lundagård har träffat Patrik Fridlund, docent i religionsfilosofi och lektor i tros- och livsåskådningssveteskap, som utöver svenska och engelska även publicerar på franska. Han minns en tid – för bara 20 år sedan – då akademin hade som mål att studenter skulle kunna tillägna sig kurslitteratur och föreläsningar på tre språk – svenska, engelska och ett till. Blott ett minne.
Foto: Saber Malmgren
– I dag tycker jag att universitet kraftigt uppmuntrar tvåspråkighet, eller till och med enspråkighet till förmån för engelska och bedömer att det inte är särskilt intressant med andra språk, berättar han för Lundgård.
Ambitionen om ett flerspråkigt universitet verkar ha gått i stöpet. I Språkrådets rapport ”Språkval och internationalisering; svenskans och engelskans roll inom forskning inom högre utbildning” från 2022, framkommer det att ca 93 procent av alla doktorsavhandlingar och tidskriftsartiklar publicerade 2019 på svenska universitet är skrivna på engelska. Resterande 7 procent författas nästan enbart på svenska och knappt en halv procent på ett annat språk än svenska och engelska. Dessutom ökar andelen kurslitteratur på engelska år för år och engelska blir allt vanligare som undervisningsspråk på universiteten, en utveckling som enligt rapporten varit och är särskilt stark på Lunds universitet. Patrik Fridlund, som tillhör den lilla minoritet akademiker som publicerar på tre språk, framhåller att det förvisso inte finns några krav på akademiker att publicera på ett visst språk, men att det finns en stark önskan inom akademin att använda engelska.
– Inte sällan är det så att svenska akademiker, som verkar i Sverige och forskar om svenska förhållanden, faktiskt skriver på engelska, tillägger Fridlund ironiskt.
Men behöver det nödvändigtvis vara någonting beklämmande? I en värld där till synes alla vägar såväl utanför som inom akademin bär till de amerikanska kuststäderna, dessa noder i den tilltagande globaliseringen, är det måhända inte förvånande att universiteten behöver anpassa sig för att behålla sitt anseende och attraktivitet. Ungefär 27 procent av Lunds 46 000 studenter kommer från utlandet och en stor del av universitetets doktorander och lektorer likaså. I en miljö där människor från Kina, Turkiet och Sydafrika går samma kurs kan man knappast förvänta sig att tyska eller franska är gångbart eller att bänkgrannen ska lära sig svenska.
Om inte humanister kan uppmuntra folk att lära sig fler språk kommer nog ingen annan göra det.
Patrik Fridlund instämmer i att engelskans framskjutna status på universiteten trots allt är en oundviklig del av den från regeringen och universiteten påbjudna internationaliseringen av svenska lärosäten. Han är dessutom, trots sin egen flerspråkighet, måttligt betryckt över denna utveckling.
– Det finns mycket som görs i universitetsvärlden som är ganska formalistiskt och handlar mycket om siffor – ekonomi till exempel. Då tycker inte jag det spelar så stor roll vilket språk man använder. Men om svenskan utträngs från de humanistiska disciplinerna – samhällsvetenskap, filosofi, teologi, litteraturkunskap, historia – då tror jag vi går miste om något.
Här uppenbarar sig kanske en gyllene medelväg. Att som fysiker endast på svenska publicera nya vetenskapliga rön om atomers elementarpartiklar, kan nog med rätta betraktas som en slags karriärmässig harakiri. Men ett intresse för språk är – i en idealvärld åtminstone – någonting grundläggande för de humanistiska läroämnenas förkämpar; en humanist som är ointresserad av språk känns som en självmotsägelse.
– Om inte humanister kan uppmuntra folk att lära sig fler språk kommer nog ingen annan göra det. Den humanistiska fakulteten säger sig värna om språkämnen, men det är min känsla att den gör väldigt lite för att det ska synas i det akademiska livet. Det tycker jag är sorgligt, säger Patrik Fridlund.
Men kan inte svenskar vara stolta över att vara bra på engelska?
– Vi svenskar ska inte inbilla oss att vi är så bra på språk bara för att vi behärskar engelska. Det finns många länder där man behärskar fler än två språk, exempelvis Belgien och Schweiz.
– I stora delar av Afrika talar man ett språk i hembyn, ett regionalt språk och ett nationellt språk. Det är ganska vanligt att man behärskar fler än två språk.
