Vad gör ett kulturellt verk bra? Att det underhåller, berör? Eller krävs det komplicerad symbolik och djupgående analyser för att nå de högsta nivåerna? Dessa frågor ställer sig Lundagårds kulturkrönikör Victoria Källström.
För ett tag sedan såg jag David Lynchs Mulholland Drive (2001). En psykologisk thriller som lämnade mig med en olustig känsla men framförallt förvirring. Varken jag eller min pojkvän, som jag såg filmen tillsammans med, förstod vad som nyss visats på teven.
Vi beslöt oss för att förlänga filmvisningen och klickade oss in på Youtube. Där såg vi en video med en hobby-filmvetare som förklarade för oss hur Mulholland Drive skulle förstås. ”Aha!” tänkte vi och beslöt oss för att vi gillade filmen nu när vi förstod hur cool och komplex den var.
Youtube-videon gav mig dock något av en bitter eftersmak. Var Lynchs film verkligen bra om den fick oss att sitta som två obehagade frågetecken i soffan? Ska det krävas att jag läser 30 högskolepoäng filmvetenskap för att jag utan hjälpmedel ska kunna uppskatta det jag ser? Det känns inte rätt.
Jag pratade om min missbelåtna känsla med en kompis som pluggar litteraturvetenskap. Han höll inte med utan framhöll att det han gillar med att läsa böcker är att reda ut författarnas symbolik. Och då är det ju toppen att han studerar just litteratur, tänker jag. Men alla vi andra, som bara vill läsa en bok för underhållningen eller verklighetsflykten? Som bara vill sätta på en rulle när vi kommer hem för att inte tänka mer på skolan. Vilken kultur ska vi konsumera?
Höstens stora kulturdebatt a la Björn Werners kritik mot Augustpriset handlade om just detta. Werner menade att juryn, där han själv ingick, glömde bort gemene läsare. Jag håller verkligen med. Visst måste alla sorters böcker få skrivas – olika författare har olika historier att berätta och smaken är trots allt som baken. Men varför är definitionen av god kultur att den ska vara komplicerad?
Ruben Östlunds Triangle of Sadness (2022) som släpptes i höstas är ett bra exempel på hur förvrängd diskursen kring ett verks värde är. Högkulturella filmkritiker menade att den var övertydlig medan de mer ”folkliga” framhöll den som, visserligen tydlig, men likväl underhållande och inspirerande. Själv tyckte jag mest det var roligt att se paljettbeklädda människor glida runt i sin egen avföring.
De böcker och filmer som väckt starkast känslor hos mig är de som varit raka och tydliga i sitt budskap. Med det sagt menar jag inte att de skriver mig som konsument på näsan. Det tycker jag snarare att creddiga klassiker brukar göra. Ta bara alla ryska gubbar till exempel – Bulgakov, Tolstoj och Dostojevskij. Give me a break. Jag förstår också att det inte var särskilt glassigt att leva i Sovjet.
