När insikten väl kommer, som Greeekazo sjunger, är det för sent. Lundagårds Sebastian Kaspár skriver i ett brev till finska Studentbladet om att inte stressa ut ur studentlivet, utan njuta medan du är här.
Nog kan jag skymta slutet. Det finns ingen annanstans där man åldras lika hastigt som i studentlivet. Övergången från pinfärsk novisch till bakåtblickande alumn kan mätas med sekundvisare. Det beror förstås på det ständiga yngelstimmet. Här finns alltid någon som är yngre än du, och för varje termin blir de fler. Lunds centralstation är ungdomens källa, där nyblivna studenter forslas ut för att bli lundensare. Emedan någon föds ska alltjämt någon annan dö. Eller spolas ut i alla fall. ”Lämna plats åt nya generationer”. För all del.
Jag har pluggat i Lund sedan hösten 2018. Det var ju faktiskt alldeles nyss? Okej, ingen visste vad en statsepidemiolog gjorde och NATO var fortfarande ganska osexigt, men annars känns det som häromsistens. Ändå häpnar många över denna RYMD av tid. Visserligen har jag förändrats sedan dess.
2018 var jag 19 och bodde inneboende i en källare hos en ensamstående mamma och hennes tre barn. Inför varje helg bönade och bad jag mina äldre klasskamrater att langa Kopparberg och kir. Nu är jag snart 25 och klagar på att min studentnation inte tar ordentligt hand om sina fanor. Där betraktas jag snarare som 75.
Apropå 75 har riksdagen för avsikt att höja pensionsåldern eftersom vi lever längre. Innan vår generation kommit halvvägs in i arbetslivet lär väl pensionsåldern alltså ligga någonstans runt hundrasnåret. Okej kanske inte, men hög kommer den iallafall att vara. Jag tycker det är fett oskönt. Visst, jag kanske fortfarande lever när jag går i pension, men kommer jag orka göra någonting?
Håkan Hellström sjunger: “när man är yngre vill man ha åldern, när man är äldre vill man ha elden”. Ungdomliga år av frihet och ork, om än med tentor i hälarna, är värda att förlänga. Man kommer nämligen vilja ha dem tillbaka, särskilt om man lämnat något ogjort. Det brukar ju heta att studietiden är den bästa tiden i livet. Troligtvis är det just bakom kontorsskrivbordet man inser studietidens verkliga storhet. Och när den insikten väl kommer är det, som Greekazo sjunger, för sent.
Livet som student kan förstås inte pågå i all evighet heller. Vi kommer alla behöva rätta oss i arbetslivets led förr eller senare. Men helst senare. Jag förstår faktiskt inte varför man jäktar ut på arbetsplatser efter tre ynka år i Lund. Varför sådan brådska? Jobba ska vi ju göra resten av våra liv! Jag menar att man, för varje gång pensionsåldern höjs, med gott samvete bör förlänga sina lundaår med ett extra år eller två. Jobba övertid? Bli överliggare i stället!
Man bör inte stressa ut i firmorna och företagens värld förrän man känner sig fullkomligt nöjd. Har du gått på den där balen? Raggat på den där föreläsaren? Spytt i den där gränden? Ja, då kanske det är dags att tänka på den berömda refrängen. Eller inte. Det är som sagt ingen brådska. Själv ska jag unna mig minst ett år till, kanske två. De har fortfarande inte ordnat fanorna på min studentnation.
Har du något du känner att du velat göra men ännu inte hunnit med inom det finländska studentlivet?
