Kanske blir vi lite mer färglösa, lite gråare, när vi växer upp. Lundagårds studentlivskrönikör Elin Syuleymanova skriver om saknaden till den person hon var som barn.
Jag rusade mot spåret. 18.52 till Malmö. Framme på perrongen. Men tåget var redan i rullning. Och det kändes lite symboliskt på något vis. För på senaste tiden hade jag känt precis så. Som att livet åkte förbi mig medan jag stod stilla och missade det.
Och precis då kom en kvinna inspringandes med en flicka i handen. Det skyndsamma språnget som avtog sakta när kvinnan insåg att tåget var i rörelse. Nej nej nej! Hon röt till. Slog ilsket i klacken i asfalten. Men det gör inget, mamma. Snart kommer ett nytt tåg.
Flickan kunde inte varit äldre än sju år. Tiden då livet kändes oändligt. Vi var ganska lika hon och jag. Utseendemässigt, menar jag. Med vårt mörka hår. Men något skiljde oss åt. Jag hade börjat vänja mig vid känslan. Känslan av att vara grå. Omärklig och vuxen. Och hon var fortfarande alldeles färgglad.
Jag minns hur jag var som barn.
Ni vet, hon som skrattade lite för högt. Som äldre människor på bussen kollade snett på och tänkte: barnen måste lära sig att bete sig. Ni vet, hon som ville mer än någon annan. Bli kär i en prins. Möta människor. Bli en rockstjärna. Vinna priser. Dansa balett. Se världen. Göra allting på en och samma gång. Hon som vågade drömma stort. Orimligt stort. Som bara barn kan drömma. Så där så att man själv fnyser till och tänker: du är ju alldeles galen.
I dag saknade jag henne.
För jag hade börjat glömma vissa saker. Smaken av min mormors knapriga havrekakor. Ljudet av den gnisslande gungan på innergården. Tiden när en vecka kändes som ett år. Som livet känns när man är barn. Utan vetskap om världens våld. Ingen vetskap om allt vi kommer ångra. Bara vetskapen om att vi var barn. Och det räckte gott och väl.
Kommer hon någonsin tillbaka?
För där stod vi och väntade. Mamman och jag. Blickarna fästa på klockan. Vuxna och otåliga. Och jag kan nog inte sätta ord på vad som händer med oss när vi växer upp. Men livet blir bräckligt. Sårbart. Så vi blir rädda för att förstöra. I stället står vi stilla. Och väntar. Och missar det.
Det värkte inom mig. För jag ville som henne. Flickan med det mörka håret på perrongen. Så jag bad. Kom tillbaka. Spola tillbaka tiden. Till när jag var sju. För jag minns dig. Ditt ljus och dina färger. Jag lovar att inte bli rädd. Inte skratta bort dina ord. Inte hyscha dig på bussen. Inte bli rädd. Helt ärligt. Jag lovar.
Och där stod flickan. Svängde lite med armarna. Nynnande på en melodi. Som att hon drömde sig bort. För barn kan inte klockan. Livet var ju oändligt. Och jag vet inte om det var av sentimentalitet. Eller en längtan efter en tid som var förlorad. Men jag skrattade lite för mig själv. Kanske lite för högt? Och bestämde mig. För att dansa lite mer. Prata lite starkare. Våga lite mer. För där stod både hon och jag. Med vårt mörka hår. Båda sju år gamla. För hon var jag. Jag var hon. Hon fanns alltid där inom mig. Jag behövde nog bara leta lite ibland.
18.59 rullade ett nytt tåg in. Och jag steg på.
