Han ses ofta som hela Sveriges lustiga maskot. Men vilken makt har kungen egentligen? Lundagårds Solveig Nycander har läst en lite väl långdragen granskning av monarken.
Enligt författaren Mikael Holmqvist, till vardags professor i företagsekonomi, är den offentliga profileringen av kungen både genomtänkt och tydlig. Kung Carl XVI Gustaf förespråkar och förkroppsligar marknadsliberala värderingar: han fotas i jogging-kläder, pratar om vikten av eget ansvar, är engagerad i scoutrörelsen och delar ut pris för entreprenörskap. Dessutom är flera av näringslivets tungviktare nära vänner till kungen och frekventa gäster på hans exklusiva networking-middagar.
Trots att Kungen saknar formell makt är han för den sakens skull inte maktlös. Enligt Holmqvist bidrar kungen till att ”legitimera och sprida de ekonomiska eliternas dygder till hela samhället”. När kungen använder sitt medieutrymme till att idealisera handlingskraft, ansvarstagande och flexibilitet är han delaktig i att upprätthålla marknadsliberala ideal. Dessutom har kungen inflytande via sin royal touch, han höjer statusen på och legitimerar de han associeras med – vilket råkar vara just näringslivets toppskikt.
Mikael Holmqvists analys av kungens profilering är övertygande – att kungen predikar näringslivets evangelium tycks stå bortom rimligt tvivel. Frågan är om det har så stark effekt som Holmqvist påstår. Stundtals skymtar en övertro på kungens inflytande. Holmqvist undersöker också bara den medvetna profileringen av kungen, och de privata ”skandalerna” förblir okommenterade. Rimligtvis har även de påverkat kungens förtroende och hans möjlighet att forma gemene mans värderingar – om den möjligheten nu var så stor till att börja med.
Kungen– Sveriges ledare är inte bara en studie av kungen – den bjuder också på vass samtidskritik. Eftersom kungens officiella uppgift är att representera allmänt vedertagna värderingar är hans image ett utmärkt sätt att ta tempen på samtida ideal. Holmqvist är uppfriskande skoningslös och skriver att marknadssamhället, med kungen till hjälp, producerar en ”ytlig och substanslös medborgare, där sociala, kommunikativa och estetiska förmågor blir viktigare än intellektuella analyser och faktiska kunskaper”.
Är boken läsvärd då? ”Nä, näeh, jag tror faktiskt inte det”. Inte för att den är dålig eller ointressant, utan för att den hade kunnat kortas – rejält. Den är däremot absolut värd att skumma igenom.
