För den som saknar behörighet till läkarprogrammet finns en radikal lösning: flytta utomlands! Många svenska läkare har östeuropeiska universitet att tacka för sina utbildningar. Varför är det så? Och är det ett problem?
När Covid-19 härjade som värst i Sverige blottades stora brister i den svenska beredskapen, inte minst i sjukvården. Bristen på sjukvårdspersonal, däribland specialistläkare, föranledde att flera kommuner och regioner inte mäktade med det ökade trycket på sjukvården.
Många svenskar vill trots allt bli läkare till yrket. Detta kräver förstås gedigna och intensiva studier under flera år, något många verkar vara villiga att genomgå. Trots det tycks platserna på svenska läkarlinjer vara reserverade för blott ett fåtal, med högsta möjliga gymnasiemerit. Därför söker sig många svenskar med medicinska ambitioner utomlands, och betalar dyra terminsavgifter för att få en fullgod utbildning och en läkarlegitimation.
En undersökning från Sveriges läkarförbund visar att så många som en femtedel av alla svenska läkarstudenter genomför hela sin utbildning utomlands. De vanligaste destinationerna finns på andra sidan av det som en gång kallades järnridån. För att nämna några huserar Lettland, Polen och Tjeckien flera svenska läkarstudenter.
Utan att dra patriotiska paralleller mellan inhemsk utbildning och kvalitet, kan man ändå undra om det inte borde ligga i svenskars intresse att svenska läkare utbildas i Sverige? På svenska?
På svajig länk kontaktar Lundagård läkarstudenten Klara Sandahl, 23. Hon sitter på en offentlig plats, ett café verkar det som. I bakgrunden hörs ett tjeckiskt sorl. Uppkopplingen laggar något, men det funkar.
Foto: Privat
Klara Sandahl har avklarat tre terminer på det internationella medicinprogrammet i Prag. Undervisningen äger rum på engelska – och tjeckiska.
Det är i en tjeckisk kontext hon lär sig läkekonsten. Därav tjeckiskan. Frågan är hur den östeuropeiska utbildningen översätts, väl tillbaka i Sverige. Klara Sandahl har nämligen för avsikt att arbeta i Sverige när hon är färdigutbildad.
– Medicin är ju medicin, det är detsamma i de flesta länder. Sen lär vissa procedurer vara specifika land för land så det kan ju absolut vara ett problem. I Sverige får man till exempel mer patientkontakt tidigare. Vi lär oss ju det tjeckiska sättet ur ett tjeckiskt perspektiv.
Med det sagt poängterar Klara Sandahl att variationen mest handlar om geografi snarare än kompetens. Europeiska läkarprogram är tänkta att vara tillämpbara i hela Europa, inte bara i de respektive länder där undervisningen äger rum. Klara Sandahl menar att utländskt utbildade svenskar knappast leder till en kunskapsklyfta i den svenska läkarkåren. Olika bakgrunder och perspektiv kan snarare komma att komplettera varandra.
Även om Klara Sandahl trivs i Prag hade hon gärna studerat i Sverige, men betygen räckte inte till. Klara Sandahl ställer sig dock frågande till att höga gymnasiebetyg per automaktik skulle leda till bättre läkare.
– Som läkare handlar det inte bara om att kunna en massa saker, det handlar också mycket om hur du kan kommunicera det du kan till dina patienter. Man måste vara kompetent i båda delarna.
Klara Sandahl önskar att intervjuer och individuella prov, snarare än högskoleprovet, vore huvudregel i den svenska antagningsprocessen. Kunskaper inom matematik, engelska och svenska är förstås viktiga. Samtidigt anser hon att personer som hon själv, med användbara egenskaper som ett stort biologiintresse och social kompetens, faller mellan stolarna i det nuvarande antagningssystemet.
Någon som instämmer med Klara Sandahls resonemang är Oscar Landé, 26-årig läkarstudent som för närvarande genomför sin tionde termin på Gdánsk Medical University.
Statistik från Sveriges läkarförbund visar att Polen länge varit den vanligaste destinationen för emigrerade läkarstudenter från Sverige. Sedan de svenska universiteten integrerat AT-tjänsten i läkarlinjen, genom att förlänga utbildningen med en termin, står det dock oklart om den som påbörjar en läkarutbildning i Polen kommer kunna erhålla svensk läkarlegitimation. De som pluggat i Polen har vanligtvis behövt genomföra sin AT-tjänst i Sverige, något som alltså inte längre går när allmäntjänstgöringen numera fungerar som en termin på den sexåriga svenska läkarlinjen. Läkarförbundet har i och med detta avrått svenskar från att studera i Polen, något som gjort landet allt mer impopulärt.
Oscar Landé började lyckligtvis nog studera 2018, innan den svenska läkarutbildningen reformerades. Därför har han (vad han vet) fortfarande rätt att göra AT-tjänst i Sverige. Oscar Landé samspråkar med Lundagård från sitt gråmålade korridorskök i Gdánsk. En av anledningarna till att även han hamnade utomlands var gymnasiebetygen.
Att det är lättare att komma in i Polen innebär emellertid inte att utbildningen nödvändigtvis är enklare. Oscar Landé vittnar om ett högt tempo med många examinationer och stor press.
– Min bild är att det är lättare att ta sig in i Polen, men det är också svårare att ta sig ut som färdig läkare. I Sverige är det tvärt om.
Den största utmaningen som yrkesläkare i Sverige kommer enligt Oscar Landé vara språket. Eftersom utlandsstudenter lär sig all terminologi på engelska kan det ta ett tag innan de svenska termerna sitter och journalanteckningarna blir korrekta. Samtidigt bedyrar Oscar Landé att den patient som hamnar på en utlandsutbildad läkares brits inte behöver fundera över dennes förmågor.
– Även om den gemene svenske studenten har de mest basala, praktiska momenten med sig sedan innan är det något vi lär oss snabbt. Sitter man i en situation där teoretiska färdigheter visar sig vara viktiga så har vi samtidigt en fördel. Så jag tror att kvaliteten [på utbildningarna, reds. anm.] inte skiljer sig så mycket.
Foto: Privat
Alla tycks dock inte vara helt övertygade om att kvaliteten inte varierar mellan utbildningarna. Väl i Sverige kan man som utlandsstudent ibland uppleva ett stigma mot sig, menar Oscar Landé. Han har vid enstaka tillfällen upplevt hur läkare som utbildats i Sverige uppträtt högfärdigt mot honom som utländskt utbildad kollega.
När Oscar Landé sommarjobbade i Sverige var exempelvis en överläkare noggrann med att påpeka att han, till skillnad från Oscar Landé, var en ”riktig läkare som studerat på Karolinska”. Oscar Landé knöt näven i fickan.
– De allra flesta läkare i Sverige har respekt för oss som utbildats utomlands. De vet att även om det är lättare för oss att komma in så är vår utbildning ofta ett helsike att ta sig igenom. Samtidigt finns en trångsynt skara som tycker att vi tagit ”den enkla vägen”.
Både Klara Sandahl och Oscar Landé menar att man i Sverige får mer praktiska erfarenheter genom sin utbildning, medan man i Östeuropa blir mer teoretiskt lagd. Frågan är om den skillnaden är tillräckligt stor för att tala om en variation i läkarkårens kompetens.
Marie Kahlroth, avdelningschef på Universitetskanslerämbetet (UKÄ), ger sin bild av skillnaderna i svenska läkares akademiska bakgrunder via mejl. Hon konstaterar att det svenska söktrycket på utländska läkarutbildningar är högt. ”Förmodligen spelar det roll att det är svårt att komma in på läkarprogram i Sverige. Samtidigt är det ju inte negativt att personer studerar i andra länder”, skriver hon.
Marie Kahlroth ser alltså inget problem med att var femte svensk läkarstudent nödgas att söka sig utrikes. Med det sagt kan hon inte uttala sig om eventuella skillnader i kvaliteten på de respektive utbildningarna, men konstaterar att utlandsstudenter kan behöva göra vissa kompletteringar i Sverige för att få ut sin läkarlegitimation från Socialstyrelsen.
Lundagård ringer till Riga. Svarar gör Nathalie Ekstrand, 22, läkarstudent på fjärde terminen. Med ett leende förklarar hon att
lettiskt utbildade studenter, till skillnad från dem som pluggar i exempelvis Polen, slipper den komplettering som Marie Kahlroth talar om. Hon ser heller inga negativa aspekter av utlandsstudier, annat än terminsavgiften.
– Visst, vi läser kanske inte exakt samma kurser som de gör i Sverige, men då kan vi också lära av varandra. Det gör oss bara mer begåvade tillsammans.
Vad gäller det engelskspråkiga läkarlingo som drillas in i utlandsstudenterna menar Nathalie Ekstrand att det snarare är en tillgång än en skavank. Medan den svenska terminologin är något man lär sig fort har man samtidigt en klar fördel som utrikes utbildad när engelskspråkiga patienter söker vård hos en.
Nathalie Ekstrand valde inte att studera utomlands med anledning av bristande betyg, utan det var bristande behörighet som förde henne utomlands. Utan en naturvetenskaplig examen i det gymnasiala bagaget kommer man inte långt som aspirerande medicinare, i alla fall inte i Sverige.
Även om Nathalie Ekstrand inte valde Lettland för betygens skull, utan för att slippa läsa upp sin naturvetenskap tror hon att flera svenskar hade välkomnat en lägre tröskel på hemmaplan.
– Jag kan tänka mig att många som studerar här hade uppskattat om man sänkte meritnivån och öppnade upp fler platser för svenska studenter i Sverige.
Svenska läkarstudenter utan rätt betygsunderlag eller behörighet har alltså det forna östblockets universitet som livlina. Detta har förstås sitt pris. Dyra terminsavgifter ska täckas, undervisning i östeuropeiska språk ska genomlidas.
Frågan är vad som gynnar de östeuropeiska värdländerna? Om svenska läkarstudenter tvingas utomlands för att de inte ryms i Sverige, finns då risken att de på samma sätt konkurrerar ut letter, polacker och tjecker med läkarambitioner, vars fickor inte är lika djupa? Finns det en risk att en slags dominoeffekt uppstår i hela Europa, där läkarstudenter utan tillräckliga medel för de inhemska universiteten får lämna företräde åt rikare utlänningar?
Ingen av de tre läkarstudenter Lundagård talat med har ägnat detta någon större reflektion. De tycks vara överens om att det är en ickefråga. Oscar Landé menar att svenskarna snarare stöttar polackerna eftersom deras terminsavgifter används för att finansiera delar av den polska sjukvården.
– Vi betalar ju mycket för utbildningen. Här i Gdánsk ska våra terminsavgifter ha gått till att bygga nya, moderna avdelningar på sjukhuset till exempel.
Både Nathalie Ekstrand och Klara Sandahl vittnar samtidigt om att de utländska och de inhemska studenterna konkurrerar i olika
kvoter, således riskerar de aldrig att kannibalisera på varandra.
Nathalie Ekstrand menar därtill att utlandsstudenternas terminsavgifterna finansierar universitetet. Följaktligen möjliggörs undervisningen även för letterna, tack vare utlandsstudenternas bidrag. Hon använder sina tyska klasskamrater som exempel. Universitetet i Riga har beslutat att ta in färre tyskar eftersom de har en tendens att hoppa av efter fjärde terminen för att fortsätta studera i hemlandet, vilket innebär bortfallen inkomst för universitetet. Inkomsterna från terminsutgifterna är enligt Nathalie Ekstrand en förutsättning för utbildningen.
Av de tre intervjupersonernas utsago att döma framgår det att svenska läkare utbildar sig utomlands på varken de östeuropeiska läkarstudenternas, eller på de svenska patiententernas bekostnad. Läkarstudenterna Lundagård talat med tycks vara rörande överens om att kvalitet och kompetens går att garantera på annat håll, lika väl som i Sverige. Oscar Landé understryker:
– Även om det finns vissa beståndsdelar av läkaryrket där utlandsutbildade är starkare, och andra där svenskutbildade är starkare, skiljer sig inte kvaliteten i helhet.
Kanske är det så enkelt att alla läkare googlar, oavsett var de är utbildade.
