Karl Daniel Törnkvist har skrivit en diktsamling som omfamnar modernism utan att fastna i den. Men den inbrutna samtiden och diktjaget berör inte tillräckligt. Lundagårds Amandus Gustafsson efterfrågar ett mer koncentrerat verk.
Katedral av förtret tycks ta avstamp i en annan tid, då människor läste poesi eller åtminstone visste ungefär vad det var. Men samtiden är också här, i fragmenterad form. Om begreppet ”svensk centrallyrik i postmodernismen” finns så passar det den här diktsamlingen.
Bildspråket är till stora delar modernistiskt, vilket väl ungefär innebär klassiska motsatspar som vackert/fult, ljus/mörker, och konkretiserade metaforer. Diktsamlingen hämtar kraft ur grönskan, träden, ljuset, stålet, öknen, rosen. Referenser till sådana eviga element ger ett sken av tidlöshet; samtidigt utspelar det sig i en igenkännbar samtid och stad. Det är inte alls fel. Det är till och med fint, men inte heller så originellt.
Något som lyckas är den ganska vanliga lyrikleken av att sätta versal på vissa ord. Vanlig öl blir ”Öl”, rosen blir ”Rosen” och sammanbrott blir ”Samman-Brott”. Det är en välkommen balans mellan det högstämda, lätta och melankoliska. Ett exempel:
från Ölburkens öppnande kommer en
Mycket fet duva att flyga sin Väg
Diktjaget är en sorts evig ung man, som på något sätt ger intryck av att vara alla-unga-män. De avskalade referenserna gör att jaget undgår att naglas fast i konkret verklighet. Samtidigt kommenteras, och närvarar, den uppluckrade samtiden och platserna.
Språkligt är dikterna välkomponerade. Med fritt inplacerade bindestreck – som ”All-Tid” – bildas nyskapande betoningar och en egen rytm, något finstämt. Ordens betydelser bryts i dikterna ned till minsta beståndsdelar och byggs upp igen med motgående eller motsträviga ordval. Komplexiteten i språket lyckas motarbeta sig självt, och ändå inte.
Sedan blir det ibland självcentrerat och slätstruket:
Jag går runt i Väntan på det
som Inte kan hända, på att jag
skall Lossna, att jag Inte har men är
den Lösa skruven? Jag går i Grus,
i Löv från i fjol, bland Stammar
och Stubbar. Där sätter jag mig
vi kan störta varenda satans tyrann –
Melankolins Ben finns inte någonstans
i någon jord
Ett annat problem med diktsamlingen är titeln. Katedral till exempel, tematiskt är den som bortglömd – för att inte tala om förtreten.
Sedan de alltför disparata svitdelarna. ”ÄR DET POESILÄSNING NÅGONSTANS I STADEN IKVÄLL?” bryter till exempel av med en rent prosalyrisk, novellaktig form. En ganska öm skildring av en krogkväll på en mindre ort som, i stället för att göra gestaltningen mer språkligt komplex, eller ge klangbotten, mer känns som ett utkast. Kanske hade det funkat om den inte vore så lång.
Som bäst är boken när den omfamnar sin lekfulla, (post)modernistiska ådra:
Jag
vadar i rävar på öde platser
Allt, allt, åter allt står väl till och
dock, står allt inte väl till
En avslutande fråga: Måste ett diktjag ingjuta patos? Nej. Men för att vara lite tvär och enkelspårig: Måste en diktsamling göra det? Ja. Och när Katedral av förtret vadar genom det overkliga, inte fastnar i den triviala vardag som ligger bakom, då närmar den sig något på djupet.
