Att bryta sig loss från samhällets förväntningar kan vara befriande, men det kan också ha ett pris. Lundagårds kulturkrönikör Clara Castenfelt har utforskat avigsidorna med att vara en rebellisk kvinna.
“Alltså, man ser ju inte om du varit sjuk eller ej.” Så sa mammas moster Majken till mig, under en sommarmiddag när jag var sisådär 16 år. Jag hade nyligen klippt ner håret till sex millimeter. I värmen var snagget helt underbart, och min huvudform passade frisyren perfekt. Jag kände mig vackrare än någonsin – förutom att det tydligen såg ut som att jag kanske hade en sjukdom. Tack Majken.
Dumheterna fortsatte. Mina första rumskamrater (nu kära vänner) i Lund stämplade mig som lesbisk och vegan redan innan jag flyttat in, baserat på mina Facebookbilder från den hårlösa perioden. Pappa, präglad av sin tid i åttiotalets Stockholm, avrådde mig från att bära kombinationen kort hår + bomberjacka + Doc Martens bland folk. Han var rädd att jag skulle bli en måltavla. Nu hängde jag ju inte vid det som en gång var nasse-leklandet Slussen så mycket, men ändå.
Det praktiska och spännande frisyrbytet blev ett bittert smakprov på heterokultur och könsstereotyper. Jag fattade aldrig att en ovanlig hårstil kunde vara så upprorisk, eller till och med konfrontativ. Ingen skulle kalla Henke, mellanchef på Joe & The Juice, för bög på en vanlig svensk tisdag eller påstå att han nog är god vän med Jan Emanuel enbart på grund av hans långa hår. Men här stod jag och fick höra att jag blivit ettrig, och att jag såg ut som alla korthåriga kvinnor som någonsin funnits samtidigt. Min självbild verkade gå utom min egen kontroll. Jag som bara ville få bort håret ur ansiktet.
Jag såg ofta, felaktigt, ner på andra kvinnor som kallade mig modig för mitt beslut. Jag tyckte de var fega – det var bara hår, för guds skull! De kunde också göra det om de ville. Men det är först efteråt som jag insett vilken motreaktion en icke-konform kvinna kan skapa. Jag hade länge försökt hitta mitt eget sätt att uttrycka min kvinnlighet, och när jag äntligen hittat det så hade jag på något sätt blivit mindre kvinna och mer … nåt annat. Något som dessutom varierade för varje människa jag mötte: nasse, lebb, dödssjuk, vegan, et cetera.
Jag är inte säker på om det kommer att hjälpa att ta upp dessa mycket verkliga dubbelmoral i en så trivial ton. Jag vet inte om kvinnor någonsin kommer att bli fria från den klibbiga idén om traditionell femininitet. Kanske borde vi alla ta en för laget och raka våra huvuden. Snaggen är ju synonymt med en ny början.
