Universitetsstatyer. Arlöv, eller var det Burlöv? Lundagårds Theodor Bondestam gav sig ut på jakt för att svara på frågan: vad hände med LU:s gamla sfinxer?
men är det inte Arlöv egentligen?
Foto: Alexandra Roslund
Min redaktör skriver: ”vill du göra lite gonzo om sfinxer i Arlöv?” Vadå gonzo, tänker jag, det låter som en drog. ”Gonzojournalistik kännetecknas av en hypersubjektiv inställning till objektet”, säger Wikipedia.
Aha. Men vadå sfinxer i Arlöv? Redaktören berättar att sfinxerna brukade stå på Universitetshusets tak. De togs tydligen ned för ett och ett halvt år sedan. Cementskulpturerna var spruckna och riskerade att falla ner.
”Det är absurt, konstigt och roligt. Därför tänkte jag på dig”, skriver redaktören. Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang (jag tror inte det?) men jag tackar ja till uppdraget.
Samtidigt undrar jag om folk verkligen bryr sig? Jo, tydligen har sfinxerna efterlysts i en Facebook-grupp. En kille som heter Finn (lite komiskt i sammanhanget) undrar var sfinxerna har tagit vägen och föreslår att de kanske är på rehab. Han har inte helt fel.
Min kollega Sebastian Kaspár har gjort research och pratat med Karl-Johan Neldeborn, som är förvaltare på Statens Fastighetsverk (SFV). De ska gjuta nya sfinxer och under tiden förvaras de gamla av det statliga företaget Svevia. På ett lagerområde i Arlöv. Eller är det Burlöv? Jag har aldrig fattat skillnaden.
Jag och fotografen åker i alla fall dit en solig eftermiddag och går rakt in på området. Det ser ut ungefär som det gör utanför en bilmekaniker eller på ett skrotupplag. En man i neongul väst leder oss förbi containrar och gamla fordon bort till sfinxerna, som står precis intill tågspåren.
Det är totalt fyra skulpturer med lejonkropp och människohuvud. De är 3,5 ton tunga och om man tittar noga ser man den torra mossan i sprickorna. Mannen i neongul väst heter Zigge Bukowski och jag frågar vad han tycker om dem.
– Äh, det är ju bara betong, säger han.
Foto: Alexandra Roslund
Runt omkring sfinxerna hittar vi andra gamla betongblock, en vit plaststol och en död hare. Zigge Bukowski tror att statyerna har stått här i två år.
– Man kan väl ställa dem i en park någonstans. Eller slänga dem i havet, så att folk har något att titta på när de dyker.
säger Zigge Bukowski.
Foto: Alexandra Roslund
Två riktigt bra förslag, tänker jag. Zigge Bukowski lämnar oss ensamma med sfinxerna och jag blir nedslagen. Dels för att vi inte får hänga mer med Zigge, dels för att sfinxerna ser så ledsna ut.
Karl-Johan Neldeborn på SFV borde väl ändå veta något om konstverkens framtid? Kommer de hamna någon annanstans där folk kan beundra dem, typ i Botaniska trädgården i Lund?
– Vi kan inte strössla runt dem överallt. Då förlorar de värde, säger han.
Nähäpp. Så var det med det.
Jag och fotografen lämnar Arlöv, eller om det är Burlöv. På vägen tillbaka funderar jag på vad för slags gonzo jag ska skriva om sfinxerna. Det skulle säkert gå att göra en vacker allegori över vad som händer när konst anses förbrukad. Och Karl-Johan Neldeborns tanke om strösslande kan tveklöst ligga till grund för en hel mastersuppsats.
Jag orkar inte skriva en mastersuppsats eller ens en allegori.
Men tydligen kan den som är riktigt uppmärksam se de stackars sfinxerna från tåget mellan Malmö och Lund. Och det är ändå fint tänker jag – att de fortfarande har en publik. Som konstverk betraktade är de väl nästan mer intressanta nu än när de satt på Universitetshusets tak.
Foto: Alexandra Roslund
Läs mer om Universitetshusets sfinxer här: Lundasfinxerna försenade – väntas först till hösten
