Vid Stanford University måste studenter numera registrera fester hos universitetsbyråkraterna. Lundagårds utbildningspolitiska krönikör Nicolas Jendi om riskerna när studentengagemanget minskar.
Visst har vi det bra i Lund? När valborgsveckan stundar kan man konstatera att ett studentliv utan dess like har återuppstått efter tunga år av ”rådande omständigheter”. Det beryktade lundensiska studentlivet är studenternas stolthet, och en tillgång för både universitetet och staden. Tyvärr är det inget som vi kan ta för givet.
Stanford University i Kalifornien visar hur ett livskraftigt studentliv snabbt kan utrotas när studenterna ställs emot byråkraternas välvilliga avsikter. Mest talande är kanske att alla fester numera kräver gästlista, ordningsmän och registrering med administrationen för att tillåtas. Den sorgliga utvecklingen på andra sidan Atlanten får en att tänka på de risker vi löper i relationen mellan studenter och administrationen här hemma.
Lunds universitet som vi känner till det kan man säga vilar på tre pelare. Den första är själva universitetet, den statliga myndigheten som administrerar, undervisar och forskar. Den andra är staden Lund, det samhälle som universitetet befinner sig i och verkar inom. Den sista och avgörande pelaren för universitetets unika karaktär är vi, studenterna.
Genom sin goda organisation och starka finanser utgör de två förstnämnda säkerligen den starkare parten av samarbetet. Studenternas andel av vårt anrika universitet lider dock av systematiska svagheter.
Studenter åtnjuter demokratisk representation genom kårerna, nationerna och slutligen Lunds Universitets Studentkårer (Lus). Men livet som student är kortvarigt, och få studenter är i Lund länge nog för att vittna om effekterna av studentpolitik. Alltså saknas incitament för många studenter att engagera sig, och kårernas inflytande minskar.
En studentkår som inte aktivt kan värna om sina intressen är utsatt inför andras. Stanfords planer på att ”effektivisera processen för festplanering” genom att anställa fler administratörer för studentlivet vittnar om studenternas oförmåga att effektivt organisera sig.
Om inte studenter engagerar sig i studentpolitiken försvagas vår röst. LUS och kårerna härleder sitt inflytande utifrån att de representerar studenterna, men om studenterna är omedvetna om deras verksamhet granskas inte arbetet, och representationen riskerar att bli bristande. Trots impulsen att endast tänka tre år framåt måste man motstå frestelsen att sitta vid sidan och hoppas att allt kommer lösa sig.
Detta är inget att ta lätt på, då universitetet och kommunens intressen ofta ställs mot studenternas i frågor om studentlivets storlek och utformning. Utan en effektiv röst att föra vår talan riskerar studentlivet att gradvis förlora sin plats i staden. Den som vill övertyga sig själv om denna risk behöver inte blicka ända till Kalifornien, utan kan se faran redan här och nu, genom nya regler om gatumusicerande.
