Nu engagerar sig även studenter i de franska demonstrationerna. Lundastudenten Hassan El-Saghir menar att man i Sverige ser på strejkerna på ett obroderligt vis, och är skrämmande tysta.
Det är upprört i Frankrike. Regeringen vill höja pensionsåldern vilket lett till massiva strejker och protester. Den senaste månaden har rörelsen spridit sig till studenterna, vilket vridit upp trycket på regeringen. De är orädda, aktiva och tycker mycket.
Ett narrativ som dykt upp i Sverige, bland annat bland studenter, är det om de lata fransmännen och fransyskorna som vill äta croissants hela dagarna och lata sig. Det om de lata sydeuropéerna. Det påminner om hur det lät under budgetkrisen i EU 2012. Då var det framförallt grekerna som var föremål för förebråelserna.
Nu är det alltså fransmännens tur. Men kritiken visar på två saker. För det första tycks den mig något obroderlig. Att slåss för att själv få kontrollera och bestämma över den lilla tid vi blivit givna på jorden – det är väl ändå ett ganska hedersamt projekt.
I Sverige älskar vi arbetet. Credot “plikten framför allt” har djupt gensvar i den svenska folksjälen. I Frankrike är tongångarna annorlunda. Om ni ursäktar följande grova generalisering ser man där arbete snarare som något nödvändigt ont. Något som hindrar en från att leva. I stället för att jobba kan man ju göra något annat; läsa en bok, ta en promenad, gå på museum. Enligt en undersökning vill en majoritet arbeta mindre även om det innebär en lägre inkomst.
Men samhällsekonomin, vad ska vi göra med den? undrar beslutsfattarna. Frankrike dras med kroniskt trög tillväxt och en växande statsskuld. Men det är inte studenternas eller demonstranternas uppgift att oroa sig över det rationella och praktiska. Deras uppgift är att föreställa sig det möjliga. De anser att bördan ska läggas på företagen och de förmögna.
För det andra, och mer oroande, visar den slentrianmässiga kritiken på en oförståelse, nästan ett förakt, för strejker och demonstrationer som makt- och påtryckningsmedel. Det är symptomatiskt. När var vi svenskar senast ute på gatan för att kräva något? Givetvis ska man komma ihåg att den svenska politiska kulturen, i större utsträckning än den franska, kännetecknas av ett samförstånd mellan samhällets olika intressen och de politiska partierna. Civilsamhället, som representerar diverse intressen, är välutvecklat.
Det gör att vi antar att besluten som fattas är väl underbyggda och avvägda. Säger regeringen att vi behöver jobba till 67 så är det så. Här har vi lite att lära av fransmännen. Man litar inte blint på att staten per automatik fattar väl avvägda beslut. Att demonstrera tvingar politikerna att lyssna på folket, och påminner dem om vilka det är som är deras uppdragsgivare. Det är också ett sätt att se på politik som något mer än val vart fjärde år. Utan att romantisera 60-talets studentockupationer kanske vi studenter behöver fråga oss själva hur vi kan bidra till en vitalare svensk folkrörelse.
Kanske att den högsta inflationen på livsmedel i mannaminne kunnat få ut oss? Eller kampen för arbetstidsförkortning, i första skedet för de med slitsamma yrken? Nej, gatorna är tysta i Lund, i Uppsala, i Stockholm, i Umeå.
En öronbedövande tystnad.
Fransmän och fransyskor anser att pensionsreformen kommer försämra deras liv och de aktiverar nu den makt de förfogar över för att säga stopp: gatans makt. Givet att Sverige och Frankrike har olika historia och politisk kultur kan vi samtidigt lära oss både det ena och det andra av deras kamp mot pensionsreformen. Den kampen borde stötas snarare än ironiseras över. För det finns annat att göra i livet. Exempelvis att äta croissants.
Hassan El-Saghir
Student vid Lunds universitet
Det här är en debattartikel. Åsikterna som framförs är skribenternas egna. Instruktion för replik finnes här.
